Kategori: Berättelser ur livet

I två dagar har det fallit nästan obegripliga snömassor här, men eftersom temperaturen flackar runt nollan svajar hela det mäktiga snöbygget på en tunn tråd. Snön faller igenom sig själv.

I förrgår morse var det svårt att ta sig fram här i kvarteren. Londi och jag stretade fram och tillbaka i hjulspåren framför de gamla ”östtyska garagen” alltmedan snöytan sakta höjdes.

Igår avstannade spårvagnstrafiken på flera linjer och jag fick gå större delen av vägen hem från ”fakulteten”. Det var en märklig upplevelse, plötsligt hade nya gångvägar uppstått mellan spårvagnsspåren utmed Vukovarska. Långa rader av människor strävade fram, många med paraplyerna i högsta hugg, så jag fick ducka lite ibland.

På parkeringsplatsen utanför mitt hus här hemma på Hvarska stod rader av tjocka vita kuddar. De flesta som bor här hade valt eller tvingats att lämna bilarna hemma.

Igår kväll tog jag med mig Londi på en promenad österut längs Vukovarska. Jag ville se vart spårvagnarna hade tagit vägen. Så fort vi kom ut på den framskottade gången som följer den stora genomfartsleden, såg vi den första spårvagnen och strax bakom den ytterligare nio. De stod där alla med snömössor och såg underliga ut. Inne i dem var det mörkt, men jag såg människor i ett par av dem. De satt och såg väntande ut, men utan otålighet.

Jag tittade noga på alla vagnarna som om det var viktigt att få en överblick över den vagnpark som forslar människor ut mot Savišće och Žitnjak.

Flera gångar har jag visat bilder på Meštrovićs paviljong eller ”džamija” (moskén), som den ofta kallas, eftersom den under en period tjänade som moské. Nu är byggnaden konstmuseum igen, som den var från början. Jag har alltid visat den från utsidan och det vill jag göra nu också. Så här såg den ut härom dagen:

Men det nya jag vill komma med är insidan. Strax före jul var jag där för att titta på julmarknaden uppe på den cirkelformade ”balkongen” som följer ytterväggen strax under taket. Däruppifrån tittade jag med en känsla av lätt svindel ner i utställningslokalen. Då pågick ännu utställningen ”Japansk höst” och genom hela det jättelika cylindriska rummet hängde ett nät med gyllene löv fästade här och där vid maskorna. Andlöst tittade jag ner, glömde julmarknaden och bara stod där framåtlutad över räcket, trots svindeln. Ett par dagar senare gick jag tillbaka för att ta en bild på denna gyllene japanska höst, men det var för sent. Rummet var tomt så när som på två svartklädda människor, som för mig såg lite japanska ut. De såg ut som om de uppförde en pantomim: ”Japansk vinter” kanske. Jag tog en bild:

Igår eftermiddag promenerade Londi och jag in till stan i det upplivande solskenet:

Här går vi utmed Račkoga och till höger om oss har vi kroatiska nationalbankens byggnad som ritats av Viktor Kovačić och ovanför hustaken mitt framför oss ser vi domkyrkans två torn, det ena klätt och det andra oklätt.

Vid Manduševac-fontänen träffar vi Daniela som har köpt rostade kastanjer ”på rätt ställe”, så de är stora, smakrika och saftiga. Vi stannar en stund vid fontänen och tuggar ivrigt alla tre. Sedan går vi uppåt mot Kaptol, där det pågår något som vi inte begriper; massor med poliser är utposterade kring platsen framför domkyrkan. Men vi skjuter vår undran åt sidan och fortsätter över Dolac och sedan upp till Gradec och vidare till den stora parken Tuškanac, som sträcker sig upp mot Medvednica. Daniela har massor att berätta och strax byts min vanliga synvinkel mot en italiensk – eller snarare emiliansk sådan – på livet i Zagreb och kroaternas göranden och låtanden: ”Qui a Zagabria…”, ”I croati, sai…”. Ibland drämmer hon till riktigt hårt i sin kritik, men samtidigt är hon vänlig och välvillig, ja, närmast kärleksfull, så det går inte att bli upprörd. Det känns bara uppfriskande. Och strax hittar hon något att beundra i stället. Sedan säger hon ett och annat om ”noi emiliani”, hon talar om det emilianska sinnet för samarbete och det icke-hierarkiska och om det viktiga med generositet. Och jag vet ju att hon själv har alla dessa goda egenskaper, hennes födelsedagsfest för några veckor sedan avslutades till exempel med julklappsutdelning till alla gästerna. Så hon har all rätt att vara stolt över sin emilianskhet. Nu ska ni inte tro att vårt samtal blev till något slags monolog; jag är bara lite selektiv i mitt berättande och mig har ni ju hört förr.

Vi skiljs åt vid Ilica och Londi och jag strosar ner genom parken Zrinjevac. Jag tittar upp mot den blå himlen och hör i mitt inre rum plötsligt psalmen Morgon mellan fjällen:

Morgon mellan fjällen,
hör hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunger: Gud är god,
Gud är god!

Och framför mig ser jag Fröken vid tramporgeln. Jag går i fjärde klass i Rosenfredsskolan i Varberg, det är en klar vintermorgon och solen skiner in i klassrummet genom de många små rutorna och lyser på bänkarna och ansiktena.

Vintern verkar vara på väg tillbaka. Luften är klar och det ligger ett lätt och luftigt minus i luften. Jag väljer en lite annorlunda sträckning för Londis och min morgonpromenad, lite för vår skull, men också lite med tanke på er. Vi korsar Vukovarska för att ströva omkring lite i kvarteren på stadssidan om denna genomfartsled. Vi börjar ultramodernt bland höga blinkande glashus. (På bottenvåningen i ett av dessa ligger för övrigt restaurang Mr Cheng.)

Vi följer Radnička cesta och strax har vi de blänkande höghusen bakom oss. Framför oss ser vi gatans raka sträckning och längre bort Medvednicas ryggar. Solen glimmar till i det ena domkyrkotornet, men det syns inte på bilden. Londi hittar ett och annat att lukta på och undersöka. Från grusvägen här till höger ser jag ofta zigenarbarn, stora och små, småspringa eller gå sakta och liksom planlöst ut mot den stora gatan. Fast inte idag.

Men jag tänker lite på de här barnen och ser dem för mitt inre öga. Ofta bär någon större på någon riktigt liten. Och så svänger jag liksom av mig själv in bland de istäckta vattenpölarna på den namnlösa vägen. Londi går några steg bakom mig och verkar undra vart jag är på väg.

Snokar jag? funderar jag. Det går inte riktigt att veta. Plötsligt vidgas blickfältet och vi har en vidsträckt plan framför oss. På en lyktstolpe är en stor gul förbudsskylt fästad: Zabranjeno… Och så ser jag några huslängor av en typ jag känner så väl till. Här bor de och där hänger deras tvätt. Jag stannar upp och står kvar en kort evighet och begrundar platsen. Det vilar något mäktigt rofyllt över den och jag grips av en känsla av att det är här det verkliga livet levs.

Men så är evighetsögonblicket slut och jag vänder om och Londi hänger på och så traskar vi tillbaka längs grusvägen. Vi möter en man, som tittar lite undrande på mig, men kanske bara i min inbillning. Så korsar vi Radnička och går in i småkvarteren på andra sidan.

Här är det lite rikare men bara lite eller i alla fall är det väldigt blandat. En del hus, gärna de vackraste, är mycket slitna och har tappat det mesta av rappningen. Andra är nyrenoverade med alldeles nystrukna ansikten.

La pantera nera i hörnet av bilden är Londi förstås.

Kattbalkongen är en av mina favoritplatser. Jag går ofta förbi där och Londi följer med, fast hon väl har uppmärksamheten riktad åt andra håll, tror jag i alla fall. I vanliga fall – sommar som vinter – brukar det stå tre uppfällda färgglada parasoller där, men inte denna morgon och kanske var det för att ge plats för tvätten.

Egentligen var det tre katter på räcket, men den vita han smita, innan jag tog bilden – på alltför stort avstånd ändå. Därför blev den så här liten. Men den innehåller ändå allt: katternas nyfikna och lite självsäkra ansikten och runda sätt att ligga, balkongens skyddande rymd och de varma färgerna. Ibland tänker jag att paradiset ser ut så här. Längtar vi inte alla till en sådan här varm kattbalkong mitt i januarikylan?