Kattbalkongen är en av mina favoritplatser. Jag går ofta förbi där och Londi följer med, fast hon väl har uppmärksamheten riktad åt andra håll, tror jag i alla fall. I vanliga fall – sommar som vinter – brukar det stå tre uppfällda färgglada parasoller där, men inte denna morgon och kanske var det för att ge plats för tvätten.
Egentligen var det tre katter på räcket, men den vita han smita, innan jag tog bilden – på alltför stort avstånd ändå. Därför blev den så här liten. Men den innehåller ändå allt: katternas nyfikna och lite självsäkra ansikten och runda sätt att ligga, balkongens skyddande rymd och de varma färgerna. Ibland tänker jag att paradiset ser ut så här. Längtar vi inte alla till en sådan här varm kattbalkong mitt i januarikylan?
Deras ”runda sätt att ligga” (!) är härmed stulet uttryck för den här kattägarens egna framtida och dunkla syftens skull. Även om det noga taget ju är katterna som äger oss… (Och vilkas balkongräckesanpassade fysionomi Hasse Alfredson liknat just vid ett stort Q – runt och mulligt med en knaprig liten svans på.)
Och som svar på den djupt motiverade januarifrågan: Jo, det gör vi…!
Hej Ola, trevligt att du förstår dig på kattbalkongens charm! Och fint med Hasse Alfredson-citatet: ”med en knaprig liten svans på”.
Vilken härlig bild- färgerna (så varma) och katterna (så runda)- man kan nästan höra dem ”spinn-prata” och utropa sin egen förträfflighet i denna värld. Katter är stolta och egensinniga djur…. Visst längtar åtminstone jag till en varm balkong idag när det snöar iskristaller ute och stackars hunden ideligen får stora snöklumpar under tassarna …
Snart blir vi ett litet gäng på den imaginära kattbalkongen, tror jag bestämt. Det är alltså inte varmt ute på riktigt här nu, men kattbalkongen ser varm ut, så fort solen skiner det minsta.