Kategori: Berättelser ur livet

Husen i området där jag bor är sällan några under av skönhet, rätt ofta kanske till och med under av fulhet. Men här och där kan man ändå se något mycket vackert, något djupt människovänligt i sättet bygga till och lappa och laga. Bondstugorna mellan de höga hyreshusen får luta sig mot mer eller mindre tillfälliga ställningar, hålen i taken lagas med det som står till buds. Ibland bestämmer någon sig för att hänga på en ny balkong eller byta en lägenhetsvägg i ett hyreshus – och med stor envishet tvingar man in ett stycke av något nytt i det gamla. Hur länge det nya och det gamla kan hålla ihop går inte att veta.

I slutet av hösten som gick fick jag syn på något som väckte min nyfikenhet, något alldeles nytt. Plötsligt stod det en envåningshiss utanför ett av hyreshusen vid Paška ulica. Så här:

Det ska gå att leva här även om man inte kan gå eller i alla fall inte gå i trappor, sägs här med tydlig röst.

Jag vill bjuda på några andra vinklar, så att ni får en föreställning om helheten.

Härom dagen tillbringade jag några timmar med ett europeiskt par. Medan jag tillsammans med R och S pratade om i vilka länder brödet är bra eller gjorde jämförelser mellan vitlök från Dalmatien och Zagorje, så halkade vi då och då över gränserna mellan språken och jag kände mig så där dubbelt hemma. Efteråt började jag fundera på detta med länder, tider och språk, ja, på mitt liv här i Zagreb. Hade jag varit ung när jag kom hit, så skulle jag vid det här laget ha trängt mycket djupare in i det kroatiska språket. Detta är ingen spekulation eller en beskrivning av en sannolikhet utan ett faktum, även om det inte har hänt. Ja. Eftersom jag aldrig kommer att lära mig språket här på riktigt eller på djupet – och jag dessutom inte kan blunda för något som heter språklig regression, som kanske kommer om tjugo år, men hur avlägset är det och kommer jag att leva så länge? – så måste eller vill jag söka min hemkänsla här i själva främlingsskapet. Kanske överdriver jag å andra sidan språkets betydelse för detta med tillhörighet, eftersom jag alltid sysslat med språk och åtminstone tidvis satt en ära i att lära mig så många som möjligt. Det märkliga – eller helt normala – är ju att jag ÄR hemma här bland männskorna, husen, spårvagnarna, skyltarna, parkerna, vindarna, floden och bergen här ovanför. Och om andra tycker att jag är en främling, vad gör det? Kanske måste jag en dag lämna Zagreb, men för det blir staden inte mindre hemma nu. Jag lär hela tiden känna nytt: gathörn, maträtter, ord, ansiktsuttryck, drycker, människor, gester. En av mina senaste upptäckter är att en spårvagnsfärd utmed Ilica verkligen känns som en flodfärd. Jag har kommit närmare stadens historia, möjligen på ett lite egensinnigt sätt, men ändå. Ilica har nämligen rötten i en medeltida väg utmed Sava, som nådde mycket högre upp i staden på den tiden. Vägen följde flodens slingrande lopp och sedan blev vägen en stadsgata som nu ringlar utmed en imaginär flod och de blåa spårvagnarna rullar glatt böljande både uppför och nerför den långa långa flodbacken. Ibland verkar det gå extra fort uppför.

tyvärr har jag inte fått med någon riktig krök på bilden, så ni får helt enkelt lita på mig

Brasklapp: Läs inte det här om du avskyr grävande i det förflutna och nostalgiska drömmar.

För ungefär fyra år sedan fick jag av en slump veta att Sandro, min första make, är död sedan någon gång i mitten av åttiotalet. Jag blev inte förvånad, egentligen visste jag ju att han satt fast i heroinet, att han inte hade det slags vilja eller själsstyrka som krävs för att ta sig loss ur något sådant. Att det bara kunde gå utför då och att utför sannolikt skulle sluta med en tidig död. Blev han trettio? Jag vet inte.

Jag var alltså varken chockad eller förvånad av budskapet. Det stod bara stilla inne i huvudet och jag letade efter minnen. Och efter någon att dela dem med. Under några dagar grubblade jag över det här mer än tjugo år försenade meddelandet. Sedan la jag tanken åt sidan – på ett särskilt ställe. Under åren som följde snuddade jag då och då vid den.

I förrgår snubblade jag – kan inte rekonstruera hur – över en sång av Jim Croce, en sång som Sandro och jag sjungit tillsammans. Den här. Hastigt föll jag genom åren och såg mig och Sandro sittande där på sängkanten på Via de Raimondi i Domodossola, han med gitarren stödd mot högra låret. Och vi sjöng ”These Dreams” och sedan ”Alabama Rain” och sedan… Och här i min nutid betraktar jag stilla detta. Först nu förstår jag att jag saknar Sandro på det viset att jag behöver prata med honom. Nu skulle jag plötsligt igen ha massor att berätta för honom, om oss från förr, om hur det kunde bli som det blev, om det liv jag levt sedan dess. Jag vet inte vad jag ska göra med allt som kommer upp, jag känner inte längre någon av dem som kände oss båda på riktigt. Ja, så nu lägger jag lite av detta här. För den som kommer förbi och inte tar till sig brasklappen.

Jim Croce kom in i våra liv en regnig eftermiddag på en kassett. Vi lyssnade på hans röst, hans ord, hans sånger och sjöng med. Jag tittade på hans ansikte på den lilla bilden. Ja, vacker på det där sättet. Och en dröm för oss. Jag visste inte då att han var död. Han dog 1973 i flygolycka trettio år gammal och vi hörde honom för första gången 1975. Och Sandro lärde sig spela alla sångerna som fanns på kassetten och kanske köpte vi flera, jag minns inte så exakt. Annars var det ju alltid italienska cantautori i vårt sångliv: Fabrizio de André, Francesco Guccini, Lucio Dalla, Francesco de Gregori, Gino Paoli, Edoardo Bennato, Antonello Venditti, Angelo Branduardi… Jim Croce blev vårt Amerika, fastän ingen av oss ville till Amerika egentligen, men som dröm lockade det oss.

Och nu i denna moderna tid med datorer och internet – Sandro, och inte Jim heller förstås, upplevde aldrig den här tidens märkliga kommunikationsvägar – får jag för första gången se Jim Croce medan han sjunger. Och jag blir både glad och sorgsen inför hans oerhört uttrycksfulla ansikte, hans varma närvaro. Och jag blir förälskad tvärs genom tiden.

New York’s Not My Home eller någon annan Jim Croce-sång… som den här: It Doesn’t Have To Be That Way som vi sjöng i hejdlös föregripande nostalgi, så där som man kan göra när man är tjugo och föreställer sig livet som en väg av ändlös ibland ljuvt smärtsam skönhet.

Från husväggarna längs Lopudska glittrar och blinkar det här och där från små lampor i olika färger. Bilen och den hopsjunkna snösäcken gör sitt bästa för att verka vita. Jugen blåser svagt men oavlåtligt, luften är varm och marken andas ut sin jordlukt. Londi ”står väska” och väntar tålmodigt. Det röda repet hänger i en lös krök över ryggen. I mörkret utanför gatlyktans sken står bananplantorna tysta i sina regnrockar. Julnatt. Runt omkring oss susar och sprakar raketerna.

Himlen är högre över taken igen. Det gråa locket har lyfts, men ändå har ingen kyla strömmat in. Jag tror bestämt att det är ”öppet mot söder”. Kanske kommer varma dagar. Jag ser att man spår 12-13° vid jultid. Inte mig emot.

Vår morgonrunda – här mest utmed Čiovska:

Om ni inte skulle känna igen bildernas detaljer, så är nog ändå det mesta bekant. Jag tror ni vet ganska mycket om de här kvarteren vid det här laget.