Igår eftermiddag hade svenskinstitutionen här besök av Richard Swartz och Slavenka Drakulić. Swartz skulle tala om Sverige, Kroatien och Europa och det gjorde han också, men på ett lite… ska jag säga okonventionellt sätt. Han uppehöll sig en inte så kort stund vid den strängt reglerade dukningen i familjer han var gäst hos under sina studieår i Prag, en borgerlig dukning som han så småningom kom att tolka som en protest mot kommunistregimen. (Först hade han tyckt att det var onödigt mycket tjafs med dessa saker.) Sedan funderade han en stund över vad en europeisk identitet kan tänkas vara och egentligen kom han mest fram till vad detta inte är och kanske till slut att det nog inte finns så mycket av en sådan. När han är i USA känner han sig europeisk och kanske någon stund i Wien, fast det sista sa han kanske inte. Han bara tänkte det. Swartz talade också lite om svenskarnas ljumma eller kylslagna förhållande till Europa och EU. Sverige uppfattar sig som någonting annat och Europa är nästan alltid ”därnere på kontenten”.
Angående EU frågade en student: ”Vill ni i EU verkligen ha oss?” Svaret blev ja, men studenten lät sig inte övertygas, utan sa att hon förstått det som att till exempel Storbritannien uppfattar Kroatien som Balkan och Balkan betyder då inget tilldragande utan oordning och brister. Swartz log och svarade: ”För Storbritannien är också Sverige Balkan.”
Richard Swartz
Efter drygt halvtid blinkade Swartz åt sin hustru och sa på kroatiska att nu kunde det vara hennes tur att säga något, kanske om hur Sverige ser genom kroatiska ögon. Drakulić log lite avvisande men reste sig samtidigt och gick fram till katedern (ja, det går inte att kalla det för en talarstol). Hon tog ordet på kroatiska och taltempot blev plötsligt mycket högre och pauserna krympte. Jag förstod att hon talade om möjligheten till ett gemensamt språk i Europa och så berättade hon några anekdoter om Sverige, som gick mig förbi, men alla andra förstod. Jag befann mig i den märkliga situationen att jag förstod nästan allt mellanpratet, ifyllnadsuttrycken och småorden, men själva budskapet svischade gång på gång förbi mig. Nå, det sagda kan jag få veta mer om senare. Jag har många att fråga.
Slavenka Drakulić
Så bytte Swartz och Drakulić plats igen och samtalet fortsatte – för nu var det ett samtal – på en blandning av svenska, kroatiska och engelska. ”Är ni ett europeiskt par?” Ja, det kom nog inget svar på den frågan, men den fick ligga några ögonblick i luften eller i tankarna.
°°
När jag nu tänker tillbaka på det här evenemanget, så slår mig att det inte var de enskilda delarna som var det väsentliga utan den varma och smått uppsluppna atmosfär som uppstod i rummet medan alltsammans pågick. Kanske var vi tillsammans Europa en stund – på det där sättet som egentligen inte går…
Men Bodil, det är nog BARA på det där sättet som inte går, som det går.
Europa är just det, ju. Floder, städer byggda enligt samma mall vid dessa floder och så alla dessa människor då, som har ett förhållande till det här landskapet.
Utbyte, handel, byte av idéer, bordssilver och glasserviser.
Jag tror visst att Europa finns, men i detaljerna som förenar, inte i någon helhet.
Låter som en fin kväll annars.
Så bra skrivet ! Man förstår – nästan – eller inte alls.
Jag kände att jag egentligen inte kunde återge det som hände, men samtidigt visste jag och vet jag att detta var något bra.
Det följande är inte en kommentar till det du skrev utan en egen liten anekdot. Läste tidigt i höst Swartz’ ”Room service”. Den första berättelsen utspelade sig i Prag under hans studietid och det var lite för komplicerat för min smak. Men jag fortsatte läsa och blev belönad. Berättelsen om hans vistelse som korrespondent i Warszawa strax före krigstillståndets utropande i december 1981 var riktigt bra. Swartz kände sig deprimerad. Hans vistelse på hotellrummet och den bedrövliga maten… Mycket intressant var också skildringen från ett besök i Tirana under kommunisttiden och ett återbesök efter kommunismens fall. Han nämner inte att det är Albanien han besöker men det framgår av det berättade. Ett fint knep: att inte nämna landet vid namn. När det gäller Drakulic så har hon skrivit en bok om Östeuropa, av det lite mer anekdotiska slaget. Vet inte mer än så, men vill gärna läsa den. Har tidigare läst både ”Hur vi överlevde kommunismen med ett leende på läpparna” samt ”Balkan Express”. Båda mycket bra.
Är det ”Café Europa” du menar, av Drakulić alltså? Den har jag här och jag skrev om den i Hufvudstadsbladet och Salongen för kanske ett år sedan. Här!
Nej, det är inte den boken utan en senare, rätt nyutkommen (tror jag). Vill minnas att djuren intar en viss plats i boken, tror att det någonstans berättas om en katt i Warszawa… ska kolla… ”Katt i Warszawa” heter boken.
Aha, tack, den kanske kan vara något för mig också.