Igår ägde en "internationell eftermiddag" rum på Mr. Cheng, en kinarestaurang vid Vukovarska, ett stenkast härifrån. Wang, min kinesiska kollega och jag hade lyckats samla femton av utlandslektorerna vid Filozofski fakultet och länderna Portugal, Turkiet, Tyskland, Frankrike, Indien, Slovakien, Österrike, Belgien, Italien, Kina och Sverige var representerade. Förra året försökte jag mig på samma sak med Daniela, min italienska kollega (och väninna), men det blev inte riktigt lika bra, fast det blev ju en inledning till en ny tradition. Jag tror att det finns mycket glädje och dynamik att ta vara på i en sådan här samling människor med ungefär lika delar likheter som skillnader (hur jag nu inbillar mig att jag mäter något sådant). I år hade vi i alla fall den stora fördelen att befinna oss på två av lektorernas ”hemmaplan” – vi var i ett litet Kina och behandlades som kineser och dessutom som ”viktiga personer”. Vi fick ingående råd om vad vi skulle äta och dricka och jag tror att alla var nöjda. Den indiske lektorn fastar tyvärr på fredagar, så han drack bara något, men verkade inte lida av allt ätandet omkring honom. Han satt med upphöjt lugn och log och skapade en atmosfär av andlighet omkring sig, en helt fysisk andlighet. Jag tänkte att den indiska närvaron också gav vår sammankomst en oerhört djup tidsaxel, en blick bakåt in i en flertusenårig indisk andlighet, samtidigt som det är mycket möjligt att Bahrat hade något teknologiskt spjutspetsobjekt i kavajfickan.
Vi pratade om våra liv i Kroatien, om våra hemländer, om språk, om förhållanden på vår arbetsplats, om pappersexercisen, om våra poliskontakter. Den unge rumänen, som representerar Belgien och undervisar i franska, sa att han brukar ha med sig Kafkas romaner och noveller när han sitter i de bruna korridorerna på huvudpolistationen på Petrinjska. Jag kunde inte låta bli att tänka att hela detta var så ”typiskt rumänskt”, det kosmopolitiska, smaken för det absurda och det lätta handlaget med detta. De två portugisiska lektorerna skapade med det de sa eller med något annat svårdefinerbart en transatlantisk känsla även om den brasilianske lektorn fattades denna gång. Jag tänkte på stora hav och skepp – ja, ni ser, jag bygger min värld av fantasins byggstenar – fast inte bara.
Jag tänkte på att de två kinsesiska lektorerna plockats ut bland en miljard människor och de verkligen måste vara ”viktiga personer”, för det måste vara en svår konst att undervisa européer i kinesiska och att samtidigt leva i detta underliga Europa. Wang berättade lite om skillnader mellan olika delar av Kina, främst när det gäller mat, men också sätt att vara. Hon gjorde det mycket försiktigt, lite som om hon talat om olika alfabeten med analfabeter. Då och då skrattade hon godmodigt och dunkade mig i ryggen. Jag undrar om hon inte håller på att göra världen mer kinesisk. Kanske måste vi en dag lära oss kinesiska lite överallt i världen. Egentligen är det ju konstigt att ett germanskt språk ska få ta så mycket plats i världen som engelskan gör. För att gripa tag i världen i en annan ända så föreställer jag mig att den starka turkiska närvaron vid universitetet i Zagreb har rötter i den osmanska tiden på Balkan. Det finns alltså en djupt rotad turkologisk tradition här och för övrigt finns det många turkiska lånord i kroatiskan. Det slaviska inslaget vid träffen var å andra sidan precis som förra gången väldigt begränsat, bara Peter från Slovakien dök upp. Kanske känner sig de slaviska lektorerna för hemma i Kroatien för att tycka att det är någon vits att träffa alla oss exotiska element.
Strax innan vi bröt upp kastade jag ut en trevare. Ska vi ordna en ”internationell kulturfestival” vid Filozofski fakultet till slutet av vårterminen? (En grupp av mina studenter repeterar redan Hjalmar Bergmans enaktare ”Herr Sleeman kommer”.) Några sa spontant ja, andra ville fundera. Lovande nog, tänker jag.
