Igår ägde en "internationell eftermiddag" rum på Mr. Cheng, en kinarestaurang vid Vukovarska, ett stenkast härifrån. Wang, min kinesiska kollega och jag hade lyckats samla femton av utlandslektorerna vid Filozofski fakultet och länderna Portugal, Turkiet, Tyskland, Frankrike, Indien, Slovakien, Österrike, Belgien, Italien, Kina och Sverige var representerade. Förra året försökte jag mig på samma sak med Daniela, min italienska kollega (och väninna), men det blev inte riktigt lika bra, fast det blev ju en inledning till en ny tradition. Jag tror att det finns mycket glädje och dynamik att ta vara på i en sådan här samling människor med ungefär lika delar likheter som skillnader (hur jag nu inbillar mig att jag mäter något sådant). I år hade vi i alla fall den stora fördelen att befinna oss på två av lektorernas ”hemmaplan” – vi var i ett litet Kina och behandlades som kineser och dessutom som ”viktiga personer”. Vi fick ingående råd om vad vi skulle äta och dricka och jag tror att alla var nöjda. Den indiske lektorn fastar tyvärr på fredagar, så han drack bara något, men verkade inte lida av allt ätandet omkring honom. Han satt med upphöjt lugn och log och skapade en atmosfär av andlighet omkring sig, en helt fysisk andlighet. Jag tänkte att den indiska närvaron också gav vår sammankomst en oerhört djup tidsaxel, en blick bakåt in i en flertusenårig indisk andlighet, samtidigt som det är mycket möjligt att Bahrat hade något teknologiskt spjutspetsobjekt i kavajfickan.
Vi pratade om våra liv i Kroatien, om våra hemländer, om språk, om förhållanden på vår arbetsplats, om pappersexercisen, om våra poliskontakter. Den unge rumänen, som representerar Belgien och undervisar i franska, sa att han brukar ha med sig Kafkas romaner och noveller när han sitter i de bruna korridorerna på huvudpolistationen på Petrinjska. Jag kunde inte låta bli att tänka att hela detta var så ”typiskt rumänskt”, det kosmopolitiska, smaken för det absurda och det lätta handlaget med detta. De två portugisiska lektorerna skapade med det de sa eller med något annat svårdefinerbart en transatlantisk känsla även om den brasilianske lektorn fattades denna gång. Jag tänkte på stora hav och skepp – ja, ni ser, jag bygger min värld av fantasins byggstenar – fast inte bara.
Jag tänkte på att de två kinsesiska lektorerna plockats ut bland en miljard människor och de verkligen måste vara ”viktiga personer”, för det måste vara en svår konst att undervisa européer i kinesiska och att samtidigt leva i detta underliga Europa. Wang berättade lite om skillnader mellan olika delar av Kina, främst när det gäller mat, men också sätt att vara. Hon gjorde det mycket försiktigt, lite som om hon talat om olika alfabeten med analfabeter. Då och då skrattade hon godmodigt och dunkade mig i ryggen. Jag undrar om hon inte håller på att göra världen mer kinesisk. Kanske måste vi en dag lära oss kinesiska lite överallt i världen. Egentligen är det ju konstigt att ett germanskt språk ska få ta så mycket plats i världen som engelskan gör. För att gripa tag i världen i en annan ända så föreställer jag mig att den starka turkiska närvaron vid universitetet i Zagreb har rötter i den osmanska tiden på Balkan. Det finns alltså en djupt rotad turkologisk tradition här och för övrigt finns det många turkiska lånord i kroatiskan. Det slaviska inslaget vid träffen var å andra sidan precis som förra gången väldigt begränsat, bara Peter från Slovakien dök upp. Kanske känner sig de slaviska lektorerna för hemma i Kroatien för att tycka att det är någon vits att träffa alla oss exotiska element.
Strax innan vi bröt upp kastade jag ut en trevare. Ska vi ordna en ”internationell kulturfestival” vid Filozofski fakultet till slutet av vårterminen? (En grupp av mina studenter repeterar redan Hjalmar Bergmans enaktare ”Herr Sleeman kommer”.) Några sa spontant ja, andra ville fundera. Lovande nog, tänker jag.
Vilken fin skildring av er fredag i Zagreb. Lite undrar jag över vad ni samtalar på för språk i en så internationell samling? Är det engelska som gäller? Kanske blev det mångspråkiga samtal vid bordet.
Så bra idéer du har Bodil. Hoppas att den där festivalen blir av.
Tack Agneta! Vi talade engelska som ”lingua franca” och någon skrattade lite åt det och sa på skoj att ”nu kan vi tala illa om engelsmännen utan att de märker det”. Annars talades de flesta av de närvarandes språk, med undantag för hindi, slovakiska och svenska, ja, och rumänska då. (Jag talade engelska, italienska och tyska.)
Karin, tack, jag hoppas och tror att den blir av. Frågan är väl hur stort evenemanget blir. Eller hur litet.
Dobra kosmopolitovskaja – eller vad det nu kan heta…Härligt, med andra ord.
Dina kolleger verkar trevliga!
Kul att höra om något ”typiskt rumänskt” som inte är negativt…
Ja, härligt, Gabrielle, fast det fanns egentligen en skandal dold bakom detta, som jag glömde att nämna i texten. Sedan det här året finns det inga spanska lektorer i Zagreb. Spanien har dragit in alla sina utlandslektorer i världen utom i USA och Kina. Det heter att det är en besparing, men jag tror man skulle kunna kalla det något annat.
Laura, ja, de är trevliga. När det gäller rumäner så har jag ju bara goda erfarenheter: du, Ade och Mircea (som dyker upp här ibland).
Paese che vai, usanze che trovi… Det ser rasande trevligt ut på bilderna. Jag kommer att tänka på min resa till Vojvodina i sommar då jag bl a bodde på vandrarhem i Novi Sad. Det stora rummet var på kvällen fullt av trevligt folk från Polen, Tyskland, Storbritannien, Ungern, Turkiet, Portugal m fl. Med tre purunga portugiser och vandrarhemsföreståndaren gjorde jag en utflykt i bil tillsammans med tre purunga portugiser. 17-årige Diago var förtjust i Saramago och när jag kom hem började jag läsa ”Baltazar och Blimunda”, men slutade efter drygt 100 sidor. Ingenting för mig, för jag hittade inte det som jag vill finna i en bok: liv, värme, enkelhet, djup nerv och precision – egenskaper som det är fullt av i Borcherts ”Utanför dörren”, som du översatt (fin översättning enligt Svenska dagbladets recensent). En bloggare har nyligen uppmärksammat boken, se: http://www.mimmimarie.blogspot.se/2012/12/vad-finns-utanfor-dorren.html
Höll på att glömma en sak: Du nämnde att slovaken inte var närvarande vid träffen på Kinarestaurangen. Ja, jag tror att det kan vara så att han känner sig rätt hemtam i Kroatien. Slovakien ligger ju rätt nära – man behöver ”bara” ta sig genom Ungern.
Hej Per,
tack för din kommentar och för länken till Borchert-texten!
Vad gäller den slovakiska närvaron så läste du nog lite fort just där. Den slovakiske lektorn var alltså den ende av de slaviska lektorerna som kom till lunchen.
Google translator told me you were speaking about me and Slovakia but its interpretation is a bit confusing. 🙂
Sorry Peter,
for talking about you ”in public” without letting you know what I am saying. This is the passage about you and Slovakia:
Det slaviska inslaget vid träffen var å andra sidan precis som förra gången väldigt begränsat, bara Peter från Slovakien dök upp. Kanske känner sig de slaviska lektorerna för hemma i Kroatien för att tycka att det är någon vits att träffa alla oss exotiska element.
And this is my translation of it:
The Slavonic element in the meeting was on the other hand, as last time, very limited, only Peter from Slovakia turned up. Maybe the Slavic lecturers feel tooo much at home in Croatia to find it worth while to meet all us exotic elements.
Not too interesting what I am saying, as you see, but now at least you know. (I hope I haven’t used the words ”Slavonic” and ”Slavic” wrongly. If so, I hope you know what I mean anyway.)
But the way, I think it is time to talk about our international festival…