Kategori: Berättelser ur livet

Förra helgen såg jag två dokumentärfilmer av den unge serbiske filmaren Srđan Keča. Den ena handlade om Dubai och visade bland annat afrikanska och asiatiska gästarbetares plågsamma miserabla liv. De arbetar från tidigt på morgonen till långt in i natten och bor i trånga utrymmen i något som mest påminner om fängelser.

Mitt inne i filmen suckar en helt uppgiven ung pakistanier som är på väg att förlora fotfästet i tillvaron något på urdu (tror jag) och detta något dyker upp i den kroatiska textremsan som ”nemam kamo”. Det betyder ungefär ”jag har ingenstans att ta vägen”. Dessa ord stannar i mitt minne och blir till en symbol för hela filmen. De öppnar en avgrund och är samtidigt så hisnande vackra, de bildar en monumentalskulptur, en till tyngdpunkternas tyngdpunkt förtätad dikt om förtvivlan. Lyssna och se:

NEMAM KAMO.

”Jag har inte vart.”

Ett klädstreck – eller säger jag egentligen ”tvättlina”? – i solskenet behängt med enkla färgglada kläder befinner sig i den mänskliga tillvarons mitt. Så är det. Titta själva:

När Londi och jag för inte så länge sedan gick där i solskenet och drog benen efter oss längs Lopudska, drogs min blick in i trädgården till hus nummer 10. Där inne såg jag det förnöjt strävsamma livet. Jag la märke till hur klokt och rutinerat plaggen hängde på linan, inte för hårt sträckta utan med lagom slappa tygbågar mellan tvättnypsparen, så att det fanns plats för minst en omgång tvätt till. Och solen värmde och snön såg mild och medgörlig ut med sydländska plantor uppstickande ur sig. Kanske kan man snart sitta och dricka kaffe däruppe på balkongen?

Rutiner innehåller gärna många små steg som man oftast knappt eller inte alls lägger märke till. Jag vill ge er ett exempel. När jag ska gå ut och det är en sådan här småfuktig halvvinter, tar jag på mig en kappa som både tål regn, är lite varm och dessutom är rätt snygg. Det är en kappa som jag tänker på som ”den nya kappan” fastän jag haft den i över fyra år. Men egentligen betraktar jag den nog ännu mer som ”kappan jag köpte efter Olyckan”. Och det är här detta med de omärkliga momenten i rutinerna kommer in. Sedan igår är jag nästan säker på att jag tänker på att det här är kappan jag köpte efter Olyckan varje gång jag tar den på eller av mig. Varje gång. Vädigt ofta har jag tänkt på det utan att tänka på eller lägga märke till att jag tänkte på det. Men sedan igår vet jag, för jag stannade upp mitt i en tanke och kände igen den från tusen gånger och jag förstod att jag inte kan ta på mig kappan utan att jag samtidigt tar på mig minnet av stunden då jag köpte den. Och av dagen och natten som föregick den där stunden i kappaffären.

Det var i Lund en dag i mitten av december 2008. Det var dagen efter Olyckan. Londi och jag hade sovit i ett rum för rökare på ett hotell någonstans mitt i stan. (I Sverige kombineras nämligen hundar med rökning på hotell.) R. låg kvar på sjukhuset och vi visste ännu inte hur det skulle gå. Efter att man konstaterat mina två kotkompressioner släpptes jag drogad och förvirrad ut från sjukhuset. Och Londi släpptes oskadd ut från djursjukhuset, fast ingen vet något om vad hon kan ha gått igenom under tiden från smällen och fram tills jag hämtade henne.

När ambulansen hade kommit och hämtat R. och mig hade som första åtgärd mina kläder raskt klippts sönder, för det är så man gör med människor som (man tror) är svårt skadade. Så jag hade plötsligt ingen jacka eller kappa och det blev efter att jag kommit på fri fot ett av mina första mål att skaffa mig en kappa. Även om hjärnan gick på tomgång medan Londi och jag knatade utmed de lundensiska smågatorna, bestämde min autopilot sig för att köpa en dyr, hållbar och snygg kappa, helst ”av något märke”. Vi gick in en affär som hade sådana. Egentligen hade jag för ont i ryggen för att prova kappor och det ytligt sett klokaste hade väl varit att i stället köpa en rymlig billig sak som det gick lätt att ta sig in i. Men nej, jag kände att om jag alls skulle ta på mig en kappa så måste den ge mig åtminstone lite glädje. Så jag provade mig sammanbitet igenom en rad av ”snygga varaktiga kappor”. Jag stod stel och rak och en expedit trädde på och av den ena kappan efter den andra. Jag var i trans men samtidigt fastklamrat närvarande. Till sist valde jag en svart, fuktavvisande av god kvalitet och med rätt form, lite som en engelsk jaktrock och kanske var det också en engelsk jaktrock eller ja, den är väl ännu det i så fall. Och den var – och är – av ett visst märke. Jag betalade (flera tusen) och Londi och jag lämnade affären. När vi kom ut på gatan kände jag mig på ett abstrakt och opersonligt sätt nöjd. Jag hade gjort det jag skulle, även om det varit mycket svårt och liksom obegripligt, detta att köpa rätt kläder när man nyss varit död.

Och det är naturligtvis därför denna kappa, så länge vi lever tilllsammans, kommer att vara den nya kappan. Och det är också därför jag aldrig kommer att kunna ta den på – eller av – mig utan att jag åtminstone undermedvetet repeterar min sinnesstämning från den dagen då jag gjorde inköpet. Olyckan och tankarna och stämningarna som följde i dess spår finns inristade i kappans varje detalj, särskilt i dess sätt att vara när den blir på- eller avtagen.

°°
Två texter som kom till några dagar efter Olyckan:

Meddelande

Efter smällen

Solsken, plusgrader, takdropp, istappar som tappar taget och snö som bara låtsas vara fast och kall. Sätter man foten på den, så sjunker den ihop och blir till ”en våt fläck”. Kanske är det inte vår på allvar, men nog kan man kalla det förvår eller vårkänning. Även om det säkert snart snöar igen. Men vi tror inte på vintern längre.

När Londi trycker ner nosen i snön, når hon raskt botten och jorden och allt det där andra som gömts.

Från taken hasar de vita täckena och blir till små obetydliga skynken och gräset och örterna tittar grönt och självsäkert upp mellan snötrasorna.

Jag tänker på Elsa Beskows Olles Skidfärd från min barndom och jag vet att nu släpper Farbror Rimfrost greppet och Gumman Tö stormar in med kvasten.

En dag när jag stod i kön till en av kassorna på Mercator med bland annat två grishjärtan till Londi i korgen, fastnade min blick på ett äldre par ett stycke framför mig i kön bredvid. Ja, egentligen var det mannen som fångade min uppmärksamhet, fast eftersom de stod ganska nära varandra och var inbegripna i ett samtal, tittade jag på båda. De pratade nog om något vardagligt, kanske funderade de på att lägga ytterligare någon vara i vagnen, kanske var det något om dagens måltider de avhandlade. Han såg ut att vara så där 65-70 och han hade breda liksom tunga axlar – som äldre män ofta har här – under den gråaktiga en aning slitna jackan och benen stod lite stabbigt i de fula mjukisbyxorna. Ansiktets drag var kantiga med en kraftigt markerad haken, håret ganska uttunnat och hjässan sken brun igenom. Medan han pratade såg jag att tänderna var en svag punkt. Han såg lite trött ut och liksom desillusionerat samlad. Då och då under samtalet lät han blicken glida över människovimlet. En gång tittade han åt mitt håll – inte på mig men åt mitt håll – och då såg jag det. Hans ögon var strålande vackra, alldeles mörka omgivna av ögonfransar som ännu var lika långa, täta och svarta som i ungdomen. Men jag såg också en annan sak, jag såg att han hade glömt, att han inte längre visste detta att han hade så vackra ögon och det gav en sådan morgonfrisk oskuld åt de bländande ögonkasten. Han fick mig att tänka på ett skönögt barn som ännu inte har upptäckt sina ögons trollkraft.