Kategori: Berättelser ur livet

Igår eftermiddag stod Londi och jag oväntat inför ett tomrum igen. Eller kanske är det lite oegentligt att kalla en sådan här hög med byggnadsrester för ett tomrum?

I alla fall bodde det alldeles nyss människor i huset som stod här, en tregenerationers familj. Kanske minns någon min text "Ett hus har lämnat" från början av december. Då var det grannlängan som försvann, men den hade varit obebodd i åratal, så det var en annan sak.

Ser ni förresten den unge mannen till vänster på bilden? Han sitter där och knackar rent tegelstenar och staplar dem på en skottkärra. Var han en av dem som bodde här? Jag vet inte. Den enda i huset jag kände var den lilla trebenta hunden. Sniski har jag på sista tiden kommit att kalla honom i hemlighet. Var är han nu? Han levde troligen ett ganska privilegierat liv här. Dels bodde han i huset som revs, men ingen där brydde sig särskilt mycket om honom, så han var nästan alltid ute och fri. Sedan hade (har?) han en tant på åttonde våning i mitt hus, en tant som bjöd (bjuder?) honom på läckerheter och köpte eleganta små rockar och koppel åt honom och ”låtsaspromenerade” med honom runt kvarteret. Ibland åkte han tillsammans med tanten upp med hissen för att tillbringa några luxuösa timmar i hennes lägenhet. Är det slut på det nu?

Jag är ingen fågel, så jag känner mig alltid främmande när jag flyger. Detta ”alltid” inträffar tack och lov ganska sällan, men alldeles nyligen var det dags igen. En dag flög jag Zagreb-Frankfurt-Göteborg och sex dagar senare Göteborg-Köpenhamn-Zagreb. Det är inte bara i luften jag känner detta främlingskap utan också i de här märkligt döda flygplatsmiljöerna. Frankfurts flygplats är jättelik, ja, det vet ni alla säkert bättre än jag, och där fick jag färdas med tåg – ett ultramodernt förarlöst tåg med elektronisk röst – mellan ”gaterna” (ja, jag måste använda citattecken där). Jag tillbringade över en timme med olika slags resor inom flygplatsen. Det enda som gjorde saken lite hanterlig för mig var ett samtal med expediten i Pocketshop. Hon hade faktiskt läst boken jag köpte där och hon kunde dessutom beskriva den på ett behändligt sätt. Der Hals der Giraffe heter den och den är skriven av Judith Schalansky (född i Greifswald!) En mycket bra bok ”inom sin genre”, sa expediten med en osynlig blinkning och jag vet nu hur rätt hon hade, för det rör sig om en ganska skurril genre, där allt är biologi. Nå, jag kom fram till min gate och där rådde tystnad och gleshet, där satt nästan uteslutande svenskar. Alla skulle hem. De satt där stilla och ordenliga, diskret välklädda med sitt praktiska bagage, sina mobiler och laptoppar.

Lustigt nog hände något parallellt på hemvägen på flygplatsen i Köpenhamn. Alla var kroater och alla skulle hem. Jag också, fast det skulle jag ju på ditvägen med, hem till mina föräldrar alltså. Så den här resan gav mig föreställningen att (nästan) alla alltid flyger hem egentligen. Man förstår inte hur de ”kommer bort”.

Jag tittade ganska mycket på min biljett. Det stod LH på några ställen och det betyder Lufthansa. Sedan stod det OU och det är en förkortning för Croatia Airlines, glasklar, eller hur?

Sträckan Köpenhamn-Zagreb blev den äventyrligaste. Det spinkiga lilla planet kom en timme för sent och sedan hoppade det fram genom luften på ett ytterst oberäkneligt sätt. Handbagaget som ansågs för stort för ett så litet plan tronade på de lyxiga platserna längst fram.

Det är skönt att ha fast mark under fötterna igen, för jag förstår aldrig hur de här planen lyckas hålla sig uppe luften under hela sträckan. Kanske blir man ”lite på vingen” av att flyga.

Huset i Sverige är nu tömt och väl snart fyllt med andra människor och deras saker. Nej, jag känner ingen nostalgi, men något känner jag, något som har med världens eller tidens gång att göra. I det huset växte barnen upp.

I somras gjorde jag mitt. Den sista som var uppe och tömde var Alex nu för någon vecka sedan och hon och jag avhandlade barnböckerna via WhatsApp. Jag rotade i minnet och hon skickade bilder. Vilka skulle hon behålla? Sampo Lappelill gick ju förlorad för länge sedan, så den var inte att tänka på. Men Vattendraken måste bevaras och den tjeckiska boken om musbarnen och ett par till:

Det blev fler, men några tror jag hon eller vi glömde. Hur blev det med den vackra Sången om äppelträdet? Eller med den underbara Dášeňka? Nej, ingen nostalgi, men kanske lite sorg?

°°

PS Imorgon lämnar jag pausträdet för ungefär en vecka. Jag önskar er allt gott så länge.

Att minnet och då särskilt korttidsminnet blir mindre skarpt och spänstigt med åren är inget att berätta. Men jag vill ändå rota lite i hur detta ser ut på min kant. Jag har börjat utmana min glömskhet, eftersom jag sett hur den tilltar. Först gjorde jag det omedvetet eller i alla fall på ett lite slumpartat och tillfälligt sätt, men sedan jag fick upp ögonen för att jag gör detta, har jag kommit att göra det mera medvetet. I en sådan kontext är jag faktiskt tre personer (minst): den som glömmer, den som experimenterar med denna glömska och den som tittar på.

När det inte rör sig om något alltför viktigt, så kan jag pröva att ”lägga något på minnet” (till exempel att sätta på, stänga av, ta fram, packa ner eller anteckna något) lite längre än vad som egentligen känns pålitligt bara för att testa om och i så fall hur länge det stannar kvar ”där på hyllan” medan jag riktar min uppmärksamhet mot något helt annat. Oftast faller den här tanken då ner i glömskan illa kvickt, alltså på så och så många sekunder (nej, jag tar inte tid) och för att hitta den igen måste jag gå tillbaka till den plats där jag tänkte den och sedan släppte den. Allt detta är inget konstigt eller ovanligt, men härom dagen hände detta att jag, när jag var mitt inne i ett sådant experiment, tyckte mig se tanken glida av från ”minnets tavla”. Tanken var då ett ting, en kropp eller i alla fall en skugga. Och jag såg den försvinna. Det var som om jag hade tittat in i min egen hjärna.

≈≈

PS Salongen har vaknat upp ur vintersömnen och vi börjar det nya året med en serie zagrebska läsningar av Hjalmar Bergmans Herr Sleeman kommer.

Ute är det kattider. Plötsligt tar katterna mycket mer plats och de syns och hörs långt mer än under vintern. En del ser ganska luggslitna ut efter den kalla magra tidens umbäranden, men många av dem ser ändå ut som starka vilddjur. De flesta jag träffar har inget egentligt människohem, men till deras matplatser kommer varje dag nytt att äta. Jag ser ”kattgummorna” komma och gå med sina påsar. En del av dem lever nog själva inte så mycket luxuösare. Och katterna har ett rätt stort urval av uthus att ta skydd i när det behövs.

I den här trädgården samlas ofta ganska många till hemliga eller helt öppna möten, det är svårt att avgöra. Jag vet inte om vi ser alla katterna som finns inneslutna i bilden här:

Från kattbalkongen ser livet kanske annorlunda ut. Katterna där har överblick över tillvaron och verkar också värdesätta och förstå sig på detta. Men hur är det? Kommer de någonsin ut från sin balkong med vidhängande lägenhet? Är de kanske innekatter, där de ligger och ser så oberoende ut på sin balkongkarm?