Den här sommaren packade jag ner mina saker från huset i Sverige i 19 kartonger som jag placerade hos en väninna och i en före detta grannes förråd. (Tack!) Medan jag packade blickade jag i små oordnade kast tillbaka på mitt liv eller i alla fall på stora avsnitt av det. Mest tänkte jag på när barnen var små och några av deras teckningar och texter från den tiden fick följa med mig till Zagreb i stället för att hamna i lådor. I min mobil antecknade jag den del av min skönlitteratur som jag hade haft uppställd i bokstavsordning, resten av böckerna fick gå ner i lådorna onoterade. Vissa packningsdagar var jag ganska nedstämd och jag kände mig som om jag såg på mitt liv från en punkt efteråt, utanför livet. Andra dagar var jag närmast euforisk och det hela tedde sig som en befrielse eller en lek. Då och då stannade jag upp i ordnandet och läste halvt förstrött i böcker jag glömt att jag ägde. Jag bläddrade i dagböcker från unga år och tittade på fotografier från avlägsna tider. Några gånger varje dag gick jag tillsammans med Londi ut i skogen för att se om jag ännu kände landskapet, om jag ännu visste stigarnas sträckning. Lite hade kanske redan blivit suddigt. Jag gick runt i trädgården, mindes stunder och årstider. Och inne i huset betraktade jag ibland noggrant en vägg eller vinkel och såg åren passera förbi där. Jag fotograferade ett och annat, men ganska sparsamt och utan någon egentlig målmedvetenhet. Jag tog bland annat en bild av en bild som föreställer mig själv som kanske tjuotreåring eller tjugofyraåring. Var den ursprungliga bilden är tagen vet jag inte, men jag vet vem som höll i kameran. Det var min dåvarande pojkvän Claes. Vi bodde nog i Stockholm då men jag vet inte om bilden är tagen där. Det finns inget mer än jag, eller en bit av mig, på den. Bakgrunden är abstrakt, fast det verkar vara utomhus. Vem var jag då och vad tänkte jag när bilden togs? Jag ser ganska fridfull ut, inget verkar tynga mig, men skenet kanske bedrar. Vad kan man veta?
Det är en vacker bild med ett vackert ansikte. Dina ord gjorde mig betänksam. Mina otaliga flyttar har gjort mig tämligen okänslig för packandet. Allt slängs ner i lådor utan eftertänksamhet. Men när jag flyttade från Berlin, tog jag tid på mig att gå igenom det mesta som jag samlat på mig, med syftet att slänga så mycket som möjligt. Nostalgisk hittade jag gamla brev som man inte får sen emejlen kom till, foton som numera direkt laddas upp på en dator. De där handfasta minnena försvinner. Med tiden kommer nog den tummade boken med anteckningar i kanten, slitet omslag och en torkade blomma ha försvunnit. Det positiva är att det blir lättare att flytta.
Emedan man ju inte riskerar att rodna på nätet: Det var en vådligt vacker tjugofyraåring och en likaledes vacker text från det nyss förflutna. ”Andra dagar var jag närmast euforisk och det hela tedde sig som en befrielse eller en lek…” – jo, så är det.
Och som du också säger: vad kan man egentligen veta?
Ursäkta.
Gustaf, du är mycket yngre än jag, så sådant här ser väl ut på ett annat sätt för dig än för mig. Under många år flyttade jag ganska ofta och det var ingen dramatik i flyttningarna, eftersom de på något vis var vardag. Sedan levde jag i cirka tjugo år på en plats, i ett hus, och mina barn blev ungefär tjugo år gamla där. Sedan flyttade jag igen, fast jag förstod inte då att det var definitivt. Att rycka av trådarna till mina barns barndomshem blev en helt annan och djupare upplevelse än alla de där småflyttningarna jag gjorde under andra tider av mitt liv.
Ola, vi satt visst och knappade ner våra kommentarer ungefär samtidigt. Tack, säger jag, utan att rodna, för jag är ju inte alls den där flickan längre. Vid sådana här tillfällen slår det mig hur märkligt det är att det går att (inbilla sig att man kan?) hålla ihop en person. Är jag mig själv som sexåring, tjugosjuåring, fyrtionioåring nu? Ja och nej, alltid ja och nej.
Det är nog så. Man är sig själv – och inte. Kan inte låta bli att flika in ett stycke (det är Pascal) som jag nyligen råkade läsa och fästa mig vid: Någon påstår: ”Gud finns eller också finns han inte.” Men vilken sida ska vi välja att stå på? Förnuftet är inte här till någon hjälp. Det ryms en avgrund mellan dessa två ståndpunkter.
Vet nu inte exakt hur det ska tillämpas just här, vare sig religionsfilosofiskt eller ontologiskt, mänskligt eller litterärt, men det föll mig in. Kanske får jag lov att återkomma om saken, och eventuellt då som en delvis ny människa…!
Smukke!
Nya liv, hela tiden. Men en väldigt tydlig inre röst, som jag ser det. Hör det. Genom åren.
Det är mycket Bodil i den bilden, så att säga. Ja, väldigt vacker — men alldeles oavsett det. Jag förstår varför du ville ta en bild av just den bilden.
Gabrielle och Laura,
ni får mig nu att tänka detta: att det finns de som nog vet mer om mig än jag själv. (Ja, så är jag ju glad över det ni säger här, förstås.)
Och Ola – ja, återkom om saken, jag vill gärna höra.
Bodil, jag skulle kunna säga samma sak om mig själv, så troligen ser man inte mer i andra än man redan känner hos sig själv. Medan ordet ”självbild” hasar omkring i dimmorna, så händer självet i relationerna. Duet, trädet, dina elever, våra vänner, böcker, konst, musik. Och de älskade, levande eller döda.