Rutiner innehåller gärna många små steg som man oftast knappt eller inte alls lägger märke till. Jag vill ge er ett exempel. När jag ska gå ut och det är en sådan här småfuktig halvvinter, tar jag på mig en kappa som både tål regn, är lite varm och dessutom är rätt snygg. Det är en kappa som jag tänker på som ”den nya kappan” fastän jag haft den i över fyra år. Men egentligen betraktar jag den nog ännu mer som ”kappan jag köpte efter Olyckan”. Och det är här detta med de omärkliga momenten i rutinerna kommer in. Sedan igår är jag nästan säker på att jag tänker på att det här är kappan jag köpte efter Olyckan varje gång jag tar den på eller av mig. Varje gång. Vädigt ofta har jag tänkt på det utan att tänka på eller lägga märke till att jag tänkte på det. Men sedan igår vet jag, för jag stannade upp mitt i en tanke och kände igen den från tusen gånger och jag förstod att jag inte kan ta på mig kappan utan att jag samtidigt tar på mig minnet av stunden då jag köpte den. Och av dagen och natten som föregick den där stunden i kappaffären.
Det var i Lund en dag i mitten av december 2008. Det var dagen efter Olyckan. Londi och jag hade sovit i ett rum för rökare på ett hotell någonstans mitt i stan. (I Sverige kombineras nämligen hundar med rökning på hotell.) R. låg kvar på sjukhuset och vi visste ännu inte hur det skulle gå. Efter att man konstaterat mina två kotkompressioner släpptes jag drogad och förvirrad ut från sjukhuset. Och Londi släpptes oskadd ut från djursjukhuset, fast ingen vet något om vad hon kan ha gått igenom under tiden från smällen och fram tills jag hämtade henne.
När ambulansen hade kommit och hämtat R. och mig hade som första åtgärd mina kläder raskt klippts sönder, för det är så man gör med människor som (man tror) är svårt skadade. Så jag hade plötsligt ingen jacka eller kappa och det blev efter att jag kommit på fri fot ett av mina första mål att skaffa mig en kappa. Även om hjärnan gick på tomgång medan Londi och jag knatade utmed de lundensiska smågatorna, bestämde min autopilot sig för att köpa en dyr, hållbar och snygg kappa, helst ”av något märke”. Vi gick in en affär som hade sådana. Egentligen hade jag för ont i ryggen för att prova kappor och det ytligt sett klokaste hade väl varit att i stället köpa en rymlig billig sak som det gick lätt att ta sig in i. Men nej, jag kände att om jag alls skulle ta på mig en kappa så måste den ge mig åtminstone lite glädje. Så jag provade mig sammanbitet igenom en rad av ”snygga varaktiga kappor”. Jag stod stel och rak och en expedit trädde på och av den ena kappan efter den andra. Jag var i trans men samtidigt fastklamrat närvarande. Till sist valde jag en svart, fuktavvisande av god kvalitet och med rätt form, lite som en engelsk jaktrock och kanske var det också en engelsk jaktrock eller ja, den är väl ännu det i så fall. Och den var – och är – av ett visst märke. Jag betalade (flera tusen) och Londi och jag lämnade affären. När vi kom ut på gatan kände jag mig på ett abstrakt och opersonligt sätt nöjd. Jag hade gjort det jag skulle, även om det varit mycket svårt och liksom obegripligt, detta att köpa rätt kläder när man nyss varit död.
Och det är naturligtvis därför denna kappa, så länge vi lever tilllsammans, kommer att vara den nya kappan. Och det är också därför jag aldrig kommer att kunna ta den på – eller av – mig utan att jag åtminstone undermedvetet repeterar min sinnesstämning från den dagen då jag gjorde inköpet. Olyckan och tankarna och stämningarna som följde i dess spår finns inristade i kappans varje detalj, särskilt i dess sätt att vara när den blir på- eller avtagen.
°°
Två texter som kom till några dagar efter Olyckan:
”…även om det varit mycket svårt och liksom obegripligt, detta att köpa rätt kläder när man nyss varit död.” En formulering man aldrig glömmer…
Lennart,
(om något annat) jag läste precis om Elsa Morantes ”La storia” hos dig. Den har jag oläst i en låda i Sverige och det tycker jag allt är lite synd nu.
Ja, det är en fängslande bok. Kanske lite långdragen på slutet, men om man läser den i några få, långa pass, så håller stilen och ”stämningen” i sig.
Då ligger den kanske bra i sin låda tills vidare för nu kan jag inte få loss några långa pass för denna läsning.
PS Efter att jag skrev den här texten och visade upp den, har mitt förhållande till kappan blivit lite mindre direkt, berättelsen om den har lagt sig emellan.
Tack Bodil, för den fina berättelsen om kappan! Du skildrar ett sånt där namnlöst, lätt förbisett men likväl mycket påtagligt psykologiskt fenomen som nog känns igen av alla som drabbats av händelser som rubbar självklarheten i tillvaron.
Ja Einar, det är en sådan där ”lärdom” som jag ofta önskar att jag kunde lägga ifrån mig, fastän jag kanske i stället borde vara tacksam över att vi klarade oss och nöja mig med det.