Förra helgen såg jag två dokumentärfilmer av den unge serbiske filmaren Srđan Keča. Den ena handlade om Dubai och visade bland annat afrikanska och asiatiska gästarbetares plågsamma miserabla liv. De arbetar från tidigt på morgonen till långt in i natten och bor i trånga utrymmen i något som mest påminner om fängelser.
Mitt inne i filmen suckar en helt uppgiven ung pakistanier som är på väg att förlora fotfästet i tillvaron något på urdu (tror jag) och detta något dyker upp i den kroatiska textremsan som ”nemam kamo”. Det betyder ungefär ”jag har ingenstans att ta vägen”. Dessa ord stannar i mitt minne och blir till en symbol för hela filmen. De öppnar en avgrund och är samtidigt så hisnande vackra, de bildar en monumentalskulptur, en till tyngdpunkternas tyngdpunkt förtätad dikt om förtvivlan. Lyssna och se:
NEMAM KAMO.
”Jag har inte vart.”
Nemam kam eller nemam kde skulle jag säga på slovakiska. Ett mycket starkt uttryck, symbol för något, kanske en företeelse som är mera utbred än vi vill tro, som filmen fångar upp. Som kanske finns även i vårt samhälle…?
Tack Eva, för din kommentar och för att du visar den slovakiska versionen av de här ”orden huggna i sten”. Jag föreställer mig nu att de flesta slaviska språk har det här komprimerade sättet att uttrycka detta, vilket gör att det existentiella (eller den hotade existensens nödrop) i uttrycket blir så nästan övermäktigt starkt.