Kategori: Berättelser ur livet

Jag tar ett steg ut ur mina Istrienminnen och -drömmar in i dessa heta Zagrebdagar och -nätter utan svalka. Lindens månad, lipanj, kom sent i år, men den kom starkare och hetare än jag minns den ha kommit sist och nu ligger den tung och söt över oss. När vi går under träden, som nästan alla är lindar, här i parken under vårt fönster, blir allting till lindrus och sötma. Till och med i spårvagnarna på vissa sträckor ligger linddoften tung och bedövande berusande och människorna blir till lindebarn av ett annat slag än vi tidigare vetat fanns.

Katterna ligger så lågt och utplattat de kan på trottoarerna i skuggan eller halvskuggan av träd och buskar. De ser trötta ut men samtidigt vildare och mer lejonlika än andra dagar.

Kvällshimlen sluter sig som ett lås om staden och värmen kan inte lämna.

Och för lindens skull – detta Europas mytiska träd – och för att min reskamrat på den här senaste istriska resan påminde mig om den här sången: Am Brunnen vor dem Tore.

Det har blivit många sena kvällar nu. Juni är intensiv här och lämnar inte mycket tid till rast och vila, om man vill vara med om allt man vill vara med om. Härom kvällen blev jag tanklöst kvar i stan efter att sista spårvagnen gått. Jag hade ingen lust att ta en taxi, det verkade så onödigt, så jag började gå och det kändes skönt att bara trampa på och låta det lätta vinddraget röra vid mig. Någonstans vid autobusni kolodvor tutade det plötsligt bakom mig och en stor stadsbuss svängde bredvid mig. Chauffören öppnade dörren och gjorde en inbjudande gest. Varför inte, tänkte jag och klev på. Jag tackade och såg mig om: Bussen var tom sånär som på chauffören. Utan att tänka något särskilt slog jag mig ner på en av de främsta platserna. Bussen svängde in på Vukovarska. Jag tittade ut genom fönstret och snart såg jag de höga catalporna i parken, där Londi och jag brukar ströva omkring. Strax innan vi kom till platsen där en liten gångväg förbinder Vukovarska med min gata, Hvarska, bad jag chauffören att stanna där. Han log lite förstrött och svängde med en smidig rattrörelse in mot vägkanten, öppnade dörren och vi utväxlade ett vänligt ”laku noć” och så steg jag av. Det är så här det ska vara, tänkte jag, och var strax inne på den lilla gångvägen hemåt. När jag kastade en blick snett bakåt, såg jag att bussen just höll på att försvinna borta vid Heinzelova.

Jag betraktar ibland en morfar här i kvarteret. Han kör en barnvagn med en mycket liten baby runt runt i parken under mitt fönster. Kring honom och vagnen kilar en liten vit, ytterst självständig hund.

Mannen går alltid sakta liksom i tankar, men jag tror inte att han tänker på något annat än sitt nu med det lilla lilla barnet, som han då och då förstrött, uppmärksamt tittar till. Ser det lilla ansiktet nöjt ut? Ligger filten rätt?

Hur jag vet att han är barnets morfar? Jag vet det inte, men jag vet det ändå. Ibland ser jag honom med en ung kvinna, barnets mor – aha, tänker någon – ibland, särskilt sena kvällar, ser jag henne gå omslingrad med en ung man. Nej, jag vet förstås ändå inte om han är morfar till barnet, men jag vet en del annat.

Här hade jag tänkt skapa en omärklig övergång till nästa tanke, men jag ger upp företaget och serverar abrupt en länk till en intervju med den österrikiske filosofen Robert Pfaller, som jag var och lyssnade på igår med några vänner: Genuss ist politisch.

I helgen har jag lärt känna ännu en del av det som nu är min hemstad. Det tar minsann tid att komma hem till en stad. Strax under skogsparken Tuškanac, där jag gått ganska ofta med Londi och andra, sträcker sig Dubravkin put som en lång arm in i det gröna direkt från stadens hjärta, eller så är detta kanske dess hemliga hjärta. Nu i juni – lipanj – fyller lindblomsdoften luften där. Det rinner små bäckar från berget, perfekta för Londi att tassa i. Samtidigt är miljön mycket urban med gatlyktor som hänger ner från skönt krökta stolpar och enorma villor i dunkelt trä som man ofta bara anar, där de står till mer än hälften dolda av grönskan.

”Och vi såg dagarna stjälpas upp som sandkakor på rad framför oss.” Inatt drömde jag att jag var ett mycket litet barn och jag lekte i en sandlåda. Det var några andra barn där också, men jag såg inte vilka de var, fast de kändes välbekanta. Jag hade ansiktet mycket nära marken och jag undersökte noga sandens beskaffenhet och färger. Jag använde, på ett som jag tyckte skickligt sätt, en gul plastsil och jag hörde den silade sandens svaga rasslande mot sanden på marken under. På sandlådans kanter stod några hinkar, blåa och röda. De var fyllda med fuktig mörk sand. Jag släppte silen mitt i en silrörelse och grep efter den röda hinken. Jag plattade till sanden upptill och så vände jag, med en känsla av äventyr, snabbt på hinken och stjälpte upp innehållet på sandlådekanten. En speakerröst från ingenstans uttalade då dessa ord: ”Och vi såg dagarna stjälpas upp som sandkakor på rad framför oss.”