Månen rullade upp rund inatt över husen, över träden och påminde oss om jordens egen rundhet och om vår vandring på ett klot.
Londi och jag gick långt under månen längs de svagt belysta gatorna, tittade, kände och nosade tills Londi plötsligt slog upp sig själv som ett litet svart tält på trottoaren. Med mild uppsyn bestämde hon så, att nu var vi framme.
Igår var jag på Hrelić, den jättelika vilda loppmarknadenpå sydsidan av Sava, igen – för första gången sedan hösten. Jag var där med en väninna och vi jagade skor och egentligen några andra saker också, men de försvann ur våra tankar medan vi vandrade runt i det surrande vimlet och ute på de stora grusplanerna. Solen stekte och svetten lackade. Vi satt länge i en fullsatt servering och åt ćevapi och drack öl och upplevde platsens ande. Hrelić är en värld för sig, nästan så fjärran som det är möljigt från Gornji grads centraleuropeiska mljöer. En värld som uppfyller drömmen om Balkan.
läsglasögon – en märkligt stor artikel
Jag var inte riktigt alert med fotograferandet denna dag, så jag skickar med Hrelić – the movie, min Hrelićfilm från september förra året.
Helgen avslutades med en liten utflykt till byn Adamovec, som ligger så där två mil härifrån. Londi och jag följde med några vänner dit och vi hälsade på hunden Maks, som adopterades bort från ett hundhem i stan till en familj i den här byn någon gång i slutet av hösten som gick.
Vi gick en sväng i vingårdarna bakom huset och sedan satt vi på den höga balkongen och drack öl medan vi tittade ut över det solbelysta landskapet. En lat eftermiddag.
Lite bilder ska väl också till?
Om jag hade körkort och bil skulle jag kanske vilja bo så här, fast jag vet inte. Det är bra att ha staden på gångavstånd, så det är nog bäst som det är.
°°
PS Det finns en ny text i Salongen.
Jag fortsätter att titta på katter. Jag avbildar dem och funderar över deras liv. Ni känner säkert (delvis?) igen den här gruppen som har en balkong med nät att lufta sig på. Jag vet inte om de någonsin kommer ut i det fria. Kanske, kanske inte.Liggande eller sittande så här på räcket ser de suveräna ut. Vad kan fattas dem. Någon av dem ser ut som en liten apa. Hur stor lägenhet har de där innanför? Smiter någon av dem ut ibland?
När jag tar sådana här kattbalkongbilder, tittar grannarna misstänksamt eller undrande på mig. Vad vill jag? Titta, tror jag, och möjligen någonting mer. Veta? Hålla kvar?
En annan av min bästa kattplatser är det lilla huset där den röda och den gråspräcklig-vita katten bor. De rör sig båda fritt både inne i huset, i sin lilla trädgård och på andra sidan gatan och säkert ännu längre bort. Den röda är lite svårpratad, den ligger mest och glöder och ser röd ut.
Men den spräckliga lyssnar när jag talar med den och ibland går den fram till Londi med utmanande uppsyn. Varken Londi eller jag vet riktigt hur vi ska förhålla oss. Den är mäktig också när den ligger som en stek så här på grillplattan.
I nattmörkret går jag längs parken Zrinjevac hemåt eller snarare mot spårvagnen som jag tänker ta vid Glavni kolodvor. Luften är ljum och full av dofter från parkens träd. Det går inte att veta vad jag tänker på. Minnen ilar förbi, nuet ligger där, kanske svävar någon vag plan genom huvudet.
Det finns ingen ensamhet. Jag är så nära marken. Och kanske är Zrinjevac en av dessa platser som utan att man förstår hur eller varför, ger en en känsla av förbindelse med jordens hjärta.