I nattmörkret går jag längs parken Zrinjevac hemåt eller snarare mot spårvagnen som jag tänker ta vid Glavni kolodvor. Luften är ljum och full av dofter från parkens träd. Det går inte att veta vad jag tänker på. Minnen ilar förbi, nuet ligger där, kanske svävar någon vag plan genom huvudet.
Det finns ingen ensamhet. Jag är så nära marken. Och kanske är Zrinjevac en av dessa platser som utan att man förstår hur eller varför, ger en en känsla av förbindelse med jordens hjärta.
Bodil, din text är svårtolkad – det tycker jag om. Den här sortens gator har jag mest gått utmed i Lissabon, men parkerna bredvid har jag aktat mig för. Det komiska är, att den ena av endast två gånger jag råkat lite ”illa ut” i Lissabon, var just utmed den gata som var upplyst. En ovanligt vacker kvinna ropade på mig, jag stannade och blev överfallen av allt annat än en kvinna. Jag blev så rädd att jag lät det ske, men en robust Lissabonman (jo, han var en man) kom till undsättning och jag kunde fortsätta min ensamvandring tillbaka till hotellet. Flera år senare fick jag mer teoretiskt grundad information om att det just där – vid Air Francebutiken – var ett känt tillhåll för stadens transvestit-prostituerade.
Du skriver så vackert Bodil: ”Det finns ingen ensamhet. Jag är så nära marken.”
Det är – tvetydigt för mig – men jag antar att du tänkte en konkret tanke när du vandrade där och kände dig allt annat än ensam. Och så tänker jag på min far och hans in i döden trogna Kroatienkärlek.
Tack Bodil!
Tack Thomas,
för läsningen och din berättelse. Ja, jag tänkte att jag kunde ha känt mig ensam, eftersom jag på ett sakligt sätt var ensam, alltså detta att ingen gick bredvid mig, men jag kände starkt min förbindelse med jorden eller världen. Och när jag sedan satt och skrev ner de här raderna här hemma mindes jag att jag sagt något liknande i samband med Zrinjevac tidigare.