Tillsammans med några av mina utländska kolleger planerar jag en poesiläsning på Filozofski fakultet till nästa världsbokdag, som infaller den 23 april 2014. Jag tänker mig att det är en god idé att redan nu börja fundera över vad studenterna (och lärarna?) ska läsa vid evenemanget. Med tanke på att var och en ur publiken eller bland åhörarna förstår bara högst en handfull av språken som det kommer att läsas på, är det nog klokt att välja dikter som når fram genom rytm och ljudkonstellationer, även om betydelsen inte når alla. Därför vill jag nu be er, kära läsare, om hjälp och förslag. Just nu läser jag Carl Snoilskys böljande rytmiska rader:
Jag bringar druvor, jag bringar rosor,
jag skänker i av mitt unga vin.
På alla stigar, på alla kosor
jag slår den ljudande tamburin.
Ja, Inledningssång slutar ju inte där, men jag tycker bäst om just dessa första rader. Naturligtvis kunde man välja något mer heroiskt som Edith Södergrans Vierge moderne till exempel:
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet…
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor…
Eller någon ljudlek som Frödings Gråbergssång, Fröding har jag förresten läst alldeles för lite av, men det är en annan historia.
Nej, nu ska jag sluta räkna upp, det var er jag ville fråga. Vad säger ni, har ni tid och lust – eller är ni alltför upptagna med att ta emot den vackra månaden maj? – skicka mig några förslag?
En dikt jag absolut skulle vilja rekommendera är
Pär Lagerkvist ”Det är vackrast när det skymmer”.
Jag tror att den uppfyller dina krav.
http://www.youtube.com/watch?v=FdhNVOzlG88
.. och varför inte låta dessa rader av Karin Boye slinka med?
“Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen, är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen, som är mödan värd”
Först får jag citera med stort nöje ur din inledning: ”var och en ur publiken eller bland åhörarna förstår bara högst en handfull av språken som det kommer att läsas på”. Det är till att ha ambitioner! Var annars kan man uppträda där publiken ”bara” förstår en ”handfull” olika språk? Jag önskar dig all tänkbar lycka och framgång med projektet.
Sen vill jag på allvar rekommendera att du tar en grundlig titt på Ekelöfs ”Absentia animi.” (Länk till texten: http://www.ekelut.dk/ekeloifiana/e4501_2.html) Där finns en rikedom av ”rytm och ljudkonstellationer.” Problemet är att dikten är ganska lång: på direkten kan jag inte bryta ut något avsnitt men det går säkert om man funderar en smula.
Om du ursäktar så tycker jag inte att Södergrans dikt är ett bra val. Om du nu skall satsa på rytmik och ljud måste man ha något mera ”macho”, ingen ljuv mjäkighet. ”Urbergssång” passar förstås bra men är kanske litet väl entonig?
Ja detta blev väl varken varken eller eller utan någonting annat…
Ursäkta, bortre parentesen kom med i länken. Den skall bort och länken vara:
http://www.ekelut.dk/ekeloifiana/e4501_2.html
.. varför då inte låta ”var och en ur publiken” få ett litet kompendium med en direktöversättning av de svenska dikterna?
Att höra klangen och förstå budskapet..
Zacharias Topelius,
barnsligt romantiska:
Zulamit och Saliman
(de älskade varann). Jag kan skriva in den här åt dig en dag som inte är första maj.
Lika rolling stone som en bättre ballad.
Och Bengt: Ekelöf är jag med på, hvergang.
Sen tycker jag det vore kul med någon mer udda kvinnlig figur som Majken Johansson, Anne-Marie Berglund eller Sonja Åkesson. Återkommer i regn.
Någon liten dikt av Wava Stürmer skulle jag gärna fanns med.
I stället för Gråbergssång förseslår jag detta av Fröding (eller ta med allt!):
Ett grönt blad på marken
Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
Snigelns visa
Sol! Sol! skönt
lys, lys, ljus,
trög väg på grus,
se gräs grönt,
här mycket lätt
äta sig mätt.
Här inte brått
bortkrypa vill,
här ligga still,
mums, mums, gott.
Hum, hör dån,
jum varifrån
är svårt hot?
Stor svart fot,
bäst krypa in
i hyddan sin.
Jag visste väl att jag kunde lita på läsekretsen, fast jag väl valde fel dag till denna fråga. (Här är för övrigt fortfarande 30° i skuggan, fastän det är kväll.)
Bengt, det här är ju en fakultet, där det undervisas i många språk. De flesta språkstudenterna läser två språk (alla läser två ämnen parallellt men en del har exempelvis lingvistik, konsthistoria eller arkeologi som andra ämne) och en del läser dessutom ytterligare ett språk av ren passion, så det finns till exempel studenter som läser svenska, turkiska och japanska. Dessa kan ju förstås också kroatiska, engelska och om de inte kan så åtminstone förstår de tyska och franska. Ja, det här är nog en av få platser där åhörarna förstår så många språk.
Jag ska inte värja mig mot din kritik av Södergran-valet, än så länge är det öppet vilka dikter som kommer med.
Tack för Ekelöf, fast där kanske det går att välja något annat av samme diktare…
Marlena, tack för dina förslag. Ja, jag tänkte faktiskt på något av Boye och Lagerkvist har jag ju alltid varit ”opassande” svag för.
Gabrielle,
har du tid någon dag, så är jag intresserad av Topeliusdikten.
Agneta,
ja, ”Gråbergssång” är kanske för grå. Tack för det grönare förslaget!
PS Jag tar alltså gärna emot fler förslag.
Men Bodil, varför ”opassande” svag för? Finns det något som heter PK här också? Poetiskt korrekt?
Mitt givna val är Ekelöfs mjukt melodiska nästan-hexameter i ”Eufori”.
Marlena, vet du inte att Lagerkvist ibland eller av vissa betraktas som sentimental (denna skam eller skandal)? Detta om ”opassande svag för”. Jag fortsätter att vara det.
Lennart, tack för ”Eufori”!
Jag har alltså inte tänkt att bara en dikt ska läsas. Beroende på längd, så föresvävar mig ett antal på så där runt tio. Kanske. Pauser emellan förstås, inte för långa, men märkbara.
Jag brukar också finna Lagerqvist ångest lite självömkande, men det är jag det. Tuff som alltid. Inte tuffare dock än att jag faller för Topelius blanding av romantik och folklig Sheherazade-story. Lovar skriva in den en annan dag, Bodil.
Södergran har jag försökt på senare år, men det sitter inte riktigt längre. Kanske bättre vid tjugo eller vid åttio ; )
Vad beträffar Frödings snigel måste jag påminna om att en av Sveriges popband (Mando Diao) nyligen gjort dikten till ”sin”. Kanske är det kul – eller inte? Jag tycker de var värda sin värmländska vers. Dalmålingarna.
Jag tänker plötsligt på ”Tintomaras sång”. Ja, det går att tänka på så mycket. Kanske något av Ekelund? Eller av Bo Bergman? Eller Heidenstam? Eller av Tegnér – rytmiskt och starkt.
Fast nu letar jag efter något mera besvärjande, något som man snärjs in i… Kanske något ur en medeltida ballad eller ur något som liknar en medeltida ballad.
Denna kan du dessutom sjunga:
Får jag lämna dessa plommon
jag mår inte riktigt bra.
Dessa plommon som vi fått av tant Greta.
De är surare än sin avsändarinna, tycker jag
och det vill svärd till att få mej att dem äta.
Det ena det är gult
och det andra det är blått
men det tredje vill jag helst ej förtära.
Det är så rysligt fult
det kan aldrig smaka gott.
Det har legat här rätt länge, min kära.
(P. Ramel 1956)
Söker du fler böljande rytmiska rader att snärjas in i
”en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad”
så ska du välja ”Kyssande vind”
av Hjalmar Gullberg
Gunnar,
kul att ”Greta” och ”äta” rimmar.
Tack Christer,
ja, den tänkte jag faktiskt också på…Kanske tar jag med den.
Kriterierna är alltså att dikterna ska vara rytmiskt sköna och ljudmässigt betvingande och dessutom ska de vara välkända.
Bodil, i Stockholm rimmar ”Greta” och ”äta”.
Men är Gunnar Stockholmare???
Povel Ramel var det i alla fall inte. Och Gunnar är ju inte heller det, det vet vi ju.
Vad gäller detta Stockholmsuttal, så har jag själv haft det under några år i alla fall. Delar av min tidiga barndom utspelade sig i Bagarmossen. Och på den tiden sa man ”eta” och ”gres”.
Vår lärare i svenska (i Stockholm) var noga med att lära oss uttala både ä och ö rätt. Men det var då det.
Här en dikt till som nog uppfyller dina kriterier, Bodil. En av de vackraste kärleksdikterna (enligt min mening).
http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/du-ar-min-sjals-uppst.shtml
Tack igen, Marlena,
ja, den är vacker. Nyss tänkte jag på ”Melodi” av Bo Bergman.
Sedan tänkte jag att nog vill behålla Södergrans ”Vierge morderne”. BENGT! Den är inte ljuvt mjäkig. Jag vidhåller att den är heroisk och dessutom stark i sin klang. Och jag vet någon som skulle kunna läsa den på just det rätta sättet.
Du nämnde Heidenstam. Är hans dikt till Frödings jordafärd kanske något?
Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.
Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.
Hela vårt land i vinterns glitter
höra de klockor, som ringa i dag.
Sommar var du och blommande vår,
sävens sus bland sjöarnas stränder.
Sov, vår sångare, sov på din bår,
lyft på tusendes händer!
Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.
Solen sken in på bibelns ord,
där du satt vid din vägg
som Job på sin hög av aska och jord.
Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.
Dö, dö, det är rösten hon hör,
när hon skapar och frågar och spanar.
Allt fåfängligt,
allting jordiskt dör, dör,
men hon själv blir det verk, som hon danar.
Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.
Nej da, Bodil, Södergrandikten är inte mjäkig, snarare lite – eh – nietszscheansk, om man nu föredrar det. Det spörs.
Tack Agneta,
fint att få läsa denna dikt (märkligt hur central Fröding är i allt detta). Jag ska ta mig en funderare över detta:
Gabi,
Södergrans dikt glöder.
Glöder – jo, men av lite för mycket heroism för min smak.
I övrigt tycker jag ju mycket om henne.
Alla de dikter som föreslagits är ju fina, de flesta klassiska (Några gillar jag inte personligen men smaken måste ju få vara olika). Kanske fäste jag mig för mycket vid Bodils text att dikterna borde vara sådana ”som når fram genom rytm och ljudkonstellationer, även om betydelsen inte når alla.” Därav mitt förslag.
Jag minns mycket väl en läsning för ett par år sedan där författaren framförde en dikt på ukrainska – man förstod inte ett ord men hans sätt att framföra den och just ord, ljud, rytm gjorde att publiken rycktes med och han fick stormande applåder av den, troligen enspråkiga, publiken. Det var något sådant jag tänkte mig men det var väl fel.
Med mina kriterier är Gråbergssång det bästa förslaget, Boye, Lagerkvist, Södergran osv. faller då utanför hur fina de än är. Men det är ju som sagt inte mina kriterier som skall gälla. Jag gillar Bodils tnke att orientera sig mot medeltida ballader: Sven i Rosengård vore kanske något.
Ett par ord om Povel Ramel osv : Nog var han väl Stockholmare även om han bodde på Lidingö en stor del av sitt liv? Den fina stockholmsdialekten där man gick till Råsunda varje sunda har nog i stort sett försvunnit. Det är inte den enda plommonversen han skrivit, jag tänker på ”När plommonen blomma i Blemminge by” tillägnad ”lilla Katrin.” Nog finns där ljudkonstellationer men de passar nog inte i detta sammanhang.
Ja, det får väl vara nog: Dock, innan sista plommonet jag äter,/ Ert hedersord att ni mig ej förgäter som A:lfr-d skrev till sin sommarflirt.
Bengt,
jag förhåller mig säkert ologiskt till mina egna kriterier för jag luras väl av att jag förstår det här språket så hejdlöst bra, så att jag tror att man hör betydelsen också där rytmen inte talar särskilt tydligt.
Tack för upplysningen om Povel Ramel. Jag fick för mig att han var skåning (med avslipad skånska). Det finns en förklaring för detta, men jag släpper den nu.
I alla fall är jag mycket tacksam för alla förslag och jag kan tillägga att jag fått en del förslag rakt i min mailbox. Jag lovar ingenting om vilka dikter som kommer att vara med, för jag måste höra lite vad studenterna tycker och i alla fall en av mina kolleger här. Så småningom låter jag er veta vilka dikter som valdes.
För övrigt tar jag gärna emot fler förslag. Här eller via andra vägar.
”Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamith var han,
och båda älskade så högt, och älskade varann.
De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt av natt och död och sorg och synd
också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.
Men på varandra tänkte de i blåa höjders hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem;
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.
Och då har Zulamith en kväll, av längtans makt
förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till
värld…”
Mellanstrofer i Zacharias Topelius sagodikt: Vintergatan.
Vill du höra mer, mailar jag till dig.
Den här läste jag på min mammas begravning; ty Zulamit och Saliman de älskade varann – det var ungefär det bästa jag kunde säga just då. Kroaterna kommer att fatta; både romantiken och rytmen.
Tack, Gabrielle, hjärtslitande vackert! Ja, jag tycker om den och förstår den nog nästan alltför väl.
…det som kallas synkronicitet ; )
När aftonrodnan sin rosenkorg tömde
i den flyende dagens spår,
och maj i sitt vårliga töcken gömde
allt hagtornens blomstersnår,
om blommas och vitblommas kärlek jag drömde,
om Florez och Blanzeflor.
Det var två konungabarn som lekte
med spiror och äpplen av gull,
varandra som bi och blomma smekte,
då våren av doft stod full,
och äppelblommornas snöfall blekte
all örtagårdens mull.
Det var två konungabarn, som redo
till bröllop en sommardag,
medan lekarna nyckelharporna vredo,
och burgundern rann röd över lag,
och ängarnas klöver ångorna spredo
i starka, kryddade drag.
Det var ett konungapar, som i gamman
vid härden i högsätet satt,
njöt tårarnas sorgdryck samman
och samman festernas skratt,
till döden slog aska på spiselflamman
och tog dem en kärleksnatt.
När aftonrodnadens facklor blänkte
vid den döende dagens bår,
och maj i sin skymningsslöja sänkte
min ensamma vasndrings spår,
på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte,
på Florez och Blanzeflor.
Oscar Levertins dikt om Florez och Blanzeflor har tonsatts av Wilhelm Stenhammar. Peter Mattei har gjort en mycket fin tolkning av den.
Tack Hans, för ännu en bländande vacker version av den eviga dikten om kärlek och död.
När aftonrodnan sin rosenkorg tömde
i den flyende dagens spår,
och maj i sitt vårliga töcken gömde
allt hagtornens blomstersnår,
om blommas och vitblommas kärlek jag drömde,
om Florez och Blanzeflor.
Det var två konungabarn som lekte
med spiror och äpplen av gull,
varandra som bi och blomma smekte,
då våren av doft stod full,
och äppelblommornas snöfall blekte
all örtagårdens mull.
Det var två konungabarn, som redo
till bröllop en sommardag,
medan lekarna nyckelharporna vredo,
och burgundern rann röd över lag,
och ängarnas klöver ångorna spredo
i starka, kryddade drag.
Det var ett konungapar, som i gamman
vid härden i högsätet satt,
njöt tårarnas sorgdryck samman
och samman festernas skratt,
till döden slog aska på spiselflamman
och tog dem en kärleksnatt.
När aftonrodnadens facklor blänkte
vid den döende dagens bår,
och maj i sin skymningsslöja sänkte
min ensamma vandrings spår,
på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte,
på Florez och Blanzeflor.
Ett s för mycket störde