Jag fortsätter att titta på katter. Jag avbildar dem och funderar över deras liv. Ni känner säkert (delvis?) igen den här gruppen som har en balkong med nät att lufta sig på. Jag vet inte om de någonsin kommer ut i det fria. Kanske, kanske inte.Liggande eller sittande så här på räcket ser de suveräna ut. Vad kan fattas dem. Någon av dem ser ut som en liten apa. Hur stor lägenhet har de där innanför? Smiter någon av dem ut ibland?
När jag tar sådana här kattbalkongbilder, tittar grannarna misstänksamt eller undrande på mig. Vad vill jag? Titta, tror jag, och möjligen någonting mer. Veta? Hålla kvar?
En annan av min bästa kattplatser är det lilla huset där den röda och den gråspräcklig-vita katten bor. De rör sig båda fritt både inne i huset, i sin lilla trädgård och på andra sidan gatan och säkert ännu längre bort. Den röda är lite svårpratad, den ligger mest och glöder och ser röd ut.
Men den spräckliga lyssnar när jag talar med den och ibland går den fram till Londi med utmanande uppsyn. Varken Londi eller jag vet riktigt hur vi ska förhålla oss. Den är mäktig också när den ligger som en stek så här på grillplattan.
