Inatt vaknade jag ur en stark och brusande dröm. Jag försökte återkalla den för jag kände att jag varit med om något oerhört, men allt jag mindes var detta brus från en hög flykt och två ord ropade under den svindlande himlen: Fågel blå!
blåfågel lånad från Faenza
Nu på morgonen försökte jag på nytt att leta i minnet efter drömmen men jag fann ingenting. Då slog det mig att jag kunde se mig om lite i Atterboms sagospel Fågel Blå. Jag ”bläddrade” och fann allt möjligt spännande, alldeles för mycket egentligen, för mycket för att berätta om här och nu. Jag ska läsa lite för er ur ett stycke som bär överskriften ÖPPEN PLATS AF PARKEN, nedanför balconen och de upplysta slottsfönstren, inom hvilka festen ännu fortfar. Månklar midnatt.
DEOLÄTUS
ensam
Ännu alltjemnt musik derofvanfrån,
Och innanför de höga, smala fönstren
Gestalter, skymtande hvarann förbi
Med skuggors hastighet – ja väl ett skuggspel! –
Jag snart lystmäte fick. Hvad detta tummel,
Och spring, och fjäsk, af menniskor och toner,
I gällt upprepad kretsgång, tröttsamt är!
Ja: menskolifvets qval ståndaktigt nog
Fördrager jag; dock menskolifvets nöjen, –
De bringa allt mitt tålamod på skam.
Och har jag ej, du högtförnäma sällskap,
Mitt bästa gjort? Att i två hela timmar
Spelt roll af umgängsam, manerlig, hygglig,
Tillräckligt vara må för denna gång.
Hvad ville der jag? – Hade jag ett mål? –
Det här blev något helt annat än min dröm, det vet jag fast den är glömd, men nog var det värt att titta in i denna märkliga Fågel Blå-värld, även om vi här under midnattshimlen träffar en ganska grinig man.
Och förresten så vet jag något som Klara Johanson skrivit om Atterbom, som ytterligare kan locka mig tillbaka dit:
När du säger att Geijer var fullkomlig i en lägre klass än den där Tegnér var ofullkomlig så vill jag tillägga att Per Daniel Amadeus i min tanke var fullkomligheten i hälarna inom en högre klass än Tegnérs. Det är den svenska nationens förbrytelse att aldrig ha insett det, och den kommer aldrig att göra det. Aldrig har de bägge andra skalderna skrivit en magisk vers, en som i klang och innehåll omdelbart röjer sin härkomst ur för tanken och forskningen onåbar själsrymd. Sådana rader som Shakespeare, Keats och Shelley kunde producera. Synnerligen många av den sorten träffas inte hos någon diktare, kanske de flesta hos Goethe. Och tänk dig någon av våra poeter i stånd att ens drömma om ett idédrama så djupt och så strålande och klingande som Lycksalighetens ö! I fråga om Atterbom står jag helt och hållet på Vetterlunds sida, troligen ensam efter Erik Hedéns frånfälle. Men det är kanske den enda plats där vi kan skaka händer; Vetterlund anser t. ex. Fröding för en bondspelman…
(ur Brev, detta är riktat till Hedvig af Petersens)