Månen rullade upp rund inatt över husen, över träden och påminde oss om jordens egen rundhet och om vår vandring på ett klot.
Londi och jag gick långt under månen längs de svagt belysta gatorna, tittade, kände och nosade tills Londi plötsligt slog upp sig själv som ett litet svart tält på trottoaren. Med mild uppsyn bestämde hon så, att nu var vi framme.
http://runeberg.org/hosthorn/6_08.html
Även här var det (ganska naturligt) en fantastisk fullmåne natten till i dag. Vi gick hem från byn efter en fest, vid ettiden. Landskapet var upplyst av ett magiskt ljus. Och näktergalen sjöng redan. Eller kanske han aldrig slutat?