Härom kvällen när några av oss utländska lektorer träffades för en gemensam måltid kom jag i samtal med den unga kinesiskan Xiaoxiao. Jag hade just visat en bild på Londi i min mobil och Xiaoxiao sa då att hon kunde se att Londi är en mycket känslig hund. Jag bejakade detta och berättade sedan något om henne som belyste detta. Då log Xiaoxiao och sa att hon förstått att européer tycker mycket om hundar och att hon också gör det, ja, att hon faktiskt skulle vilja ha en hund själv. En kort stund senare kom hon in på barn och anförtrodde mig då att hon nyligen skrivit till sin mor och berättat att hon vill ha två barn. Sedan förklarade hon att för den som är endabarn finns det numera en möjlighet att få ha två barn i Kina. Hon skrattade lite och så sa hon att hon är sina föräldrars enda barn. ”Två barn, helst en pojke och en flicka, och en hund, önskar jag mig”, sa hon och log igen. Och jag kände att jag intensivt önskade henne detta.
När jag kom hem på kvällen tänkte jag tillbaka på vårt samtal och på detta att när man har så här olika bakgrund letar man nog automatiskt först och främst efter sådant som förbinder. Jag minns att jag också sa att det i min familj finns fyra generationer språklärare, min Oma, min mor, jag och min dotter. Det tyckte Xiaoxiao om att höra. Och nu minns jag att hon då tillfogade att vi européer talar så många språk. ”Men ni talar väl ofta flera kinesiska dialekter, som kanske är som olika språk”, svarade jag. ”Jo”, sa hon, ”fast inte jag, jag talar bara mandarin, för det gör man i min hemstad”. Och så skissade hon med några snabba handrörelser upp Kinas karta på pappersduken och ett stycke inåt landet från Shanghai ritade hon en för mig okänd miljonstad, som jag inte längre minns namnet på. Jag kvitterade med att rita en Europakarta, där jag ritade in Sverige och Lettland och Portugal (de flesta i vårt sällskap var ju portugiser). ”Och här är Tyskland”, sa Xiaoxiao, ”där finns många vackra städer, där skulle jag vilja arbeta sedan”.
