Kategori: Berättelser ur livet

Våren stiger nu också in i affärerna, varuhusen och stormarknaderna. Igår på Mercator inträffade en liten vårhändelse i kön till den ena kassan. En lite slarvigt elegant (min favoritform av elegans) gråhårig man som stod framför mig spred sitt glada humör åt alla håll och även jag serverades någon lustighet, tyvärr lite över min språkliga nivå, men jag svarade med en mångtydig gest, som visst blev ”rätt”. Innan han skulle betala formade han en 200-kunasedel till en strut som han sedan med en cermoniell bugning överräckte till kassörskan samtidigt som han blinkade åt mig. ”Cvijet”, sa jag skämtsamt, ”blomma” alltså. Han nickade och log generöst och jag tänkte på min son Rudolfs första skämt. Han var väl knappt två år och vi låg på en säng och slappade och trivdes, då han fick syn på pärlan jag hade på min ring. Han strök med finget över pärlan och sa ”boj” (boll) och så log han brett – ”pella”, tillade han sedan lite förklarande ifall jag skulle vara trögfattad.

°°°
PS Salongen är inte död även om dagens dikt där heter Smrt.

När Londi och jag för en stund sedan gick längs Zlarinska och andades in den sköna vårluften for en fråga genom mitt huvud: ”Är jag lycklig?” ”Vad säger du?” svarade jag mig själv, lite halvt chockad eller åtminstone lite brydd, men samtidigt närmast förtjust. Och i mitt minne dök en episod upp från när jag var 35 eller 36 år och arbetade på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Jag kom in i lärarrummet och satte mig på min plats vid det runda bordet och utbrast: ”Varför är jag så sällan överlycklig numera?” Några av mina kolleger som väl då var mellan 50 och 60 tittade på mig på ett sätt som jag inte har glömt, fastän många år har gått sedan dess. De log vänligt, beskyddande mot mig som om jag var ett ovetande barn. Och jag kände att de tittade på mig från en annan plats i tiden och jag anade för ett ögonblick någonting, som jag nu vet. Fast tydligen vet jag det ändå inte, eftersom jag fortsätter att tro att jag skulle kunna bli så där alldeles överlycklig en gång igen. Och kanske ännu en gång.

Gårdagen, som innehöll diverse missöden, slutade gott på ”Krivi put” (motsatsen till ”den rätta vägen”) eller snarare i den cirkusvagnsaktiga lokalen bakom denna ”Biergarten”. Vi gjorde oss en glad kväll och efteråt tog spårvagnen mig nästan ända fram till dörren.

Kanske ser ni något här i mörkret:

Nu – efter denna alltför långa vintertröghet – är allting bråttom, vi befinner oss på toppen av ett vattenfall. Våren springer i kapp med våren och den som kommer först ramlar strax ut i sommaren.

Det dånar av stora gräsklippningsmaskiner som tuggar bort gammgräs och vinterskräp. Det luktar starkt och grönt.

Plommonträden har slagit ut i blom bakom ryggen på oss. Vi råkade titta på något annat en stund och vips var träden vitklädda i spets och tyll, där de står alldeles intill den stora genomfartsleden Slavonska med alla dess mullrande bilar. (Det var här den gula lastbilen med våren på flaket susade förbi härom dagen.)

Katterna visar att de vet allt om sol och solnöje. De ligger på de skönaste platserna, i de bästa vinklarna och sträcker ut sina vårpälsar och är så där underbart slappt och lojt vaksamma.

Och från köksfönstret på Rapska 53 (ni vet) strömmar radiomusiken ut genom köksfönstret. Så kommer det att vara varje morgon ett halvår framåt. Den vackra årstiden är här.

Påsken rann bort i regn, men innanför regnet levdes glada dagar och nätter här på Hvarska 10 eller på barer och restauranger runt om i Zagreb eller hemma hos någon i vänkretsen. Jag hade besök av en vän från avlägsna tider och vi byggde oss en bro av och över de trettio åren som gått dessemellan. Ibland skojade vi om att alltsammans var en lång vindränkt bikt, men egentligen var detta nog mer sanning än skämt. Fast roligt var det, ofta hejdlöst roligt. Och den här speciella glädjen ligger ännu kvar i rummen.

Här på bilden bildar Londi och jag ett svart bakvänt L med två ljusknappar i vinkeln: