Kategori: Berättelser ur livet

Jag har, efter en euforisk påsk som jag tillbringade med en väninna från en avlägsen epok av mitt liv, hamnat i ett inre kaos. Nej, inte på grund av euforin eller ens dess slut, utan utan grund. Tankarna stör varandra i huvudet – ute har våren äntligen kommit så det är inte det fuktgråa täcket som pinar mig och gör mig knäpp – jag drömmer ”arbetsdrömmar”, ni vet sådana där drömmar då man inte vilar utan i stället gräver fram och tar itu med problem efter problem. Jag funderar över vad jag gör ”egentligen”, lever jag här eller befinner jag mig i en egen låda utanför alla världar? Är jag död? Blir min nya kurs Kulturk(r)amp vad jag hoppades och drömde? Det första steget på en ny väg för kultur och humaniora i Europa. Gränslöst förmätet, eller hur? Men hur långt är ett steg? Och hur ska det gå med Herr Sleeman kommer, kommer vi att hålla ut? Kommer pjäsen att spelas i vår-sommar? Vad blir det av den internationella kulturfestivalen här? En tott? Jag har försökt följa debatten kring REVA i Sverige och nu känner jag mig illamående av vissa texter jag läst. Det här slappa slängandet med tillmälet ”rasist” retar mig och gör mig samtidigt nedstämd. Jag tycker att om man vill använda den beteckningen på någon, måste man först definiera vad man menar med ordet och sedan måste man på punkt för punkt klargöra varför personen i fråga kan kallas ”rasist”. Och nyss lyssande jag via datorn till en föreläsning av Noam Chomsky under titeln ”Education For Whom and For What?” Mycket i det han sa kunde jag hålla med om, men så dök det upp underligheter som till exempel hans förklaring till varför USA inte är en del av Tredje världen. Och jag kom på mig själv med detta att jag skulle vilja kunna lita helt på någons omdöme, nej, det behöver verkligen inte vara Chomsky, som jag för övrigt har haft problem med förr, men någon. Jag inser förstås att detta är en naiv och korkad sida hos mig, en vilja att vara barn, att lägga över ansvaret på någon annan, någon jag kan fråga om allt, någon jag kan luta mig mot. Jag skäms över min brist på självständighet och försöker sammanbitet att bygga min egen världsbild, men så kommer jag att tänka på Coetzees The Lives of Animals igen och då rasar byggstenarna och det blir grusigt runt fötterna på mig.

Förlåt denna blandning av skrivklåda och skrivkramp. Jag letar efter någon detalj som jag på mitt vanliga sätt kan blänga på och rota i och dikta kring. Hindret är att allt rullar över mig i en ojämn ström. Kaos.

Underliga tider. De yttersta? Ja, vi lever sedan alltid (depuis toujours) i de yttersta tiderna. Det är alltid idag som står ytterst i raden av dagar. Och då väntar förstås något märkligt, aldrig tidigare sett, om hörnet, just idag.

I natten som föregick denna dag dansade hundarna vilda och lyckliga i den djupa vårsnön.

Mina spårvagnsfärder är för mig många gånger något mer än bara detta att ta sig från en plats till en annan. Ofta ser jag ett slags små ”scener ur livet” utspelas framför mig där i trängseln eller halvträngseln. Härom dagen fick jag syn på en pojke på kanske sjutton år som stod någon meter ifrån mig. Jag la märke till honom för att han var så vacker. Hans rena drag stack på ett märkligt sätt av från den brutalt kortsnaggade frisyren. Han var klädd som pojkar i den här åldern är mest, jag kan inte säga riktigt vad han hade på sig, men jag vet att allt satt perfekt så där helt av sig självt. I högra handen höll han ett litet papper med en prydligt präntad text på. Hans mörka halvslutna ögon försökte mödosamt fixera den och han rörde på läpparna i sina ansträngningar att memorera den. Gång på gång avbröts läpprörelserna av en stor, barnsligt öppen gäspning. Under hela färden iakttog jag detta förlopp som upprepades om och om igen: ögonens läsning, läpparnas rörelser och så den stora lejonungegäspningen som kastade all möda över styr rakt ner i glömskan, en ljuvlig sömnig glömska i livets gryning.

°°

PS Salongen bjuder på en ny Herr Sleeman-text, en text med en temperamentsfull slutkläm.

Jag tycker om de här små oregelbundenheterna som på ett närmast organiskt sätt växer fram utmed de gråa huskropparna i kvarteren här omkring. Min senaste upptäckt är det här lilla ”reservat”.

Den tillhör dem som bor i en av lägenheterna i den mörka och vintertid antagligen kalla och fuktiga bottenvåningen. Fönstren är gallerförsedda som i ett fängelse, men gallren här skyddar mot intrång i stället för att hindra någons utbrytning.

Jag går nu lite närmare, så att ni kan se det hela lite bättre:

Med några stolpar och ett ståltrådsnät har människorna här skapat sig ett litet frirum att hänga tvätt i, att ställa cyklar och andra mer skrymmande ägodelar. På sommarkvällarna kommer det kanske sedan ut stolar här och möjligen får grinden stå öppen ibland – för gäster eller folk som passerar förbi…

Vi kommer ut lite sent denna morgon, Londi och jag, runt halv tio är den väl när vi kliver ut genom porten. Regnets droppande utanför fönstret lockade inte riktigt. När vi svänger runt hörnet av huset ser jag Stanko stå på sin balkong. Han vinkar lite, halvt bortvänd och jag vinkar tillbaka med hjärtat i halsgropen. Jag tror inte vi har setts sedan han bjöd mig på rakija i husets bar på julafton. Vintern har gått hårt åt honom, hans ansikte är blekt och urgröpt och leendet orkar inte riktigt och han vet det. Jag kan inte fråga ”Kako ste?”, för jag ser att han inte mår bra och att han inte vill tala om det. Jag får inte ens ur mig en hälsning.

Vi följer Rapska och jag ser Honom stå och dona med något vid den inre grinden. Han ser mig inte, men jag vet att han förbereder huset för sin söndagsgästs ankomst. Londi och jag svänger in på Kornatska och ett stycke in på den gatan ser jag Henne på andra sidan klädd i en grön regnrock och med en urblekt lila huva över det grå håret. Den svarta raggiga Luna – eller heter hon Tara? – stretar framåt i kopplet vid hennes sida. Vi ropar ”Dobro jutro” över gatan och jag vänder mig lite om och följer hennes långa kraftfulla steg med blicken. Jag vet vart hon ska.

Ett ungt par med en livlig hanhund dyker upp från ingenstans. Han rusar ivrigt fram mot Londi och nosar runt på henne. Den unge mannen frågar om Londi löper, nej, hon är steriliserad, svarar jag rutinerat. Detta är ett område jag behärskar – rent språkligt alltså.

Regnet blir till duggregn och vi går långsamt förbi en rad trädgårdar med krokusar och primulor som jag väl skulle ha fotograferat, om jag haft någon lämplig apparat med mig. Men nej.

I ett gathörn får vi syn på ett gäng riktiga gatkatter. De är toviga och gråa också på det vita och den ena har bara ett halvt öra. Alla fyra höjer samtidigt ryggarna till en brant båge och de breda ansiktena ser tidlöst farliga ut. Londi tittar bort, höjer en aning på ryggpälsen och vi glider båda snabbt förbi sällskapet.

Snart är vi tillbaka på Rapska och när vi går förbi nummer 53 hör vi Luna (eller Tara) skälla inifrån buskarna. Och jag vet. Och Londi säkert också, fast kanske något annat.