Inre kaos (dålig text)

Jag har, efter en euforisk påsk som jag tillbringade med en väninna från en avlägsen epok av mitt liv, hamnat i ett inre kaos. Nej, inte på grund av euforin eller ens dess slut, utan utan grund. Tankarna stör varandra i huvudet – ute har våren äntligen kommit så det är inte det fuktgråa täcket som pinar mig och gör mig knäpp – jag drömmer ”arbetsdrömmar”, ni vet sådana där drömmar då man inte vilar utan i stället gräver fram och tar itu med problem efter problem. Jag funderar över vad jag gör ”egentligen”, lever jag här eller befinner jag mig i en egen låda utanför alla världar? Är jag död? Blir min nya kurs Kulturk(r)amp vad jag hoppades och drömde? Det första steget på en ny väg för kultur och humaniora i Europa. Gränslöst förmätet, eller hur? Men hur långt är ett steg? Och hur ska det gå med Herr Sleeman kommer, kommer vi att hålla ut? Kommer pjäsen att spelas i vår-sommar? Vad blir det av den internationella kulturfestivalen här? En tott? Jag har försökt följa debatten kring REVA i Sverige och nu känner jag mig illamående av vissa texter jag läst. Det här slappa slängandet med tillmälet ”rasist” retar mig och gör mig samtidigt nedstämd. Jag tycker att om man vill använda den beteckningen på någon, måste man först definiera vad man menar med ordet och sedan måste man på punkt för punkt klargöra varför personen i fråga kan kallas ”rasist”. Och nyss lyssande jag via datorn till en föreläsning av Noam Chomsky under titeln ”Education For Whom and For What?” Mycket i det han sa kunde jag hålla med om, men så dök det upp underligheter som till exempel hans förklaring till varför USA inte är en del av Tredje världen. Och jag kom på mig själv med detta att jag skulle vilja kunna lita helt på någons omdöme, nej, det behöver verkligen inte vara Chomsky, som jag för övrigt har haft problem med förr, men någon. Jag inser förstås att detta är en naiv och korkad sida hos mig, en vilja att vara barn, att lägga över ansvaret på någon annan, någon jag kan fråga om allt, någon jag kan luta mig mot. Jag skäms över min brist på självständighet och försöker sammanbitet att bygga min egen världsbild, men så kommer jag att tänka på Coetzees The Lives of Animals igen och då rasar byggstenarna och det blir grusigt runt fötterna på mig.

Förlåt denna blandning av skrivklåda och skrivkramp. Jag letar efter någon detalj som jag på mitt vanliga sätt kan blänga på och rota i och dikta kring. Hindret är att allt rullar över mig i en ojämn ström. Kaos.

12 tankar om “Inre kaos (dålig text)

  1. Ojdå, detta låter ju allvarligt, men enligt vår store klassiske skald är ju kaos granne med gud, så hjälpen kanske är nära. Om du nu nödvändigtvis vill peta i såren och fördjupa dig i fascism- eller skoldebatten, så varför inte registrera dig på Feedly och skapa lite överblick över vad som sägs på nätet?
    Men jag skulle nog annars välja att ägna mig åt mer subtila saker under en tid, kanske någon närande essäistik eller Werner Aspenströms diktning.
    Igår kväll såg jag på en debatt om verklighetens folk från Brunnsgatan fyra http://vimeo.com/42756831 och det var faktiskt riktigt upplivande.
    Mer än så här tror jag faktiskt inte jag kan hjälpa dig just nu, Bodil.

  2. Jag tror att man helt enkelt måste blunda ibland för att inte hamna i kaos. Och dålig text är det inte. Den visar tydligt din frustration.
    Ta en skön promenad med Londi och glöm för en stund allt tokigt människor hittar på.

    Jag önskar dig en fin dag.

  3. Hej Ingvar (jag vet inte vem du är, men jag känner igen dig från tidigare här, tror jag), jag tänkte också på denna dikt ett slag, men så fortsatte tanken med ”och?” eller ”granne kan man vara med alla möjliga utan att det hjälper”. Grinigt. I alla fall: Tack för uppmuntran och goda förslag! Fast jag kommer inte registrera mig på Feedly, för då blir jag nog ännu mer splittrad. Jag får invänta ytterligare goda råd från olika håll i stället (eftersom jag är så självständig). Da. Werner Aspenström kommer jag att läsa. Tyvärr kom jag inte in i länken om verklighetens folk som du skickade, men jag ska försöka igen. Tack!

    Marlena,
    jag funderade ett tag när jag gick en runda i parken med Londi på om jag kanske är en
    misantrop eller om jag kanske skulle bli det. Och just när jag gick genom grinden tänkte jag att ja, jag kan nog vara misantrop, men jag kommer göra undantag för kanske tusen människor, de flesta av dem jag träffar helt enkelt (i kött och blod eller i text).

  4. Tack för Din fina text Bodil. Den beskriver ett för mig mycket bekant tillstånd, att stå inför tusen möjliga val. Med risk att låta cyniskt, uppmanar jag Dig att njuta av detta förvirrande tillstånd, eftersom möjligheterna existerar bara innan valögonblicket. För när man gör sitt val, då vänder man också ryggen till de övriga 999 möjligheter som blir kvar i kaoset. Men om längtan efter de 999 kvarvarande möjligheterna infinner sig på nytt, då är det bara att hoppa ut i kaoset och berusa sig igen på maktkänslan som tusen möjligheter ger.

  5. … vänder ryggen till och tittar ångerfullt tillbaka och undrar om man valt rätt. 😉
    Nej, jag bara skojar. Men ditt råd kräver en viss styrka, Mircea. För mig räcker det förresten om jag tvekar mellan två val.

  6. Ah, Karin, du träffades av min patetik. Ja, jag litar.

    Mircea, vi är visst rätt ofta lika varandra. Ibland kan man nästan undra vem som är vem. Tack, jag ska försöka glädja mig åt förvirringen! Det kan jag nog.

    Marlena, två kan vara fler än många.

    För övrigt kommer jag just nu lite upprymd tillbaka från en ”Herr kommer Sleeman”-repetition. Det blir.

    Tur att dåliga texter kan få så bra och omväxlande kommentarer! (Det är lite som dina – och mina – suddbilder, Karin!)

  7. Acceptans. Det är ett modeord, jag vet, men klokt ändå. Acceptera att allt är som det är – och försök ändra på det som du kan ändra på och låt det som du inte kan ändra på vara.

  8. Jaså ”acceptans” är ett modeord. Nytt?

    Klokt, men egentligen är det det jag inte kommer åt som irriterar mig mest och som ropar med starkast röst. ”Ja ville, jag vore ett drömlands son…”

  9. Ja, det var kul. Hade lite glömt. Kanske försöker återuppliva det en dag. Om jag lyckas ta några riktigt dåliga foton. (Och det räcker egentligen med att börja plåta igen.)

Kommentera