Underliga tider. De yttersta? Ja, vi lever sedan alltid (depuis toujours) i de yttersta tiderna. Det är alltid idag som står ytterst i raden av dagar. Och då väntar förstås något märkligt, aldrig tidigare sett, om hörnet, just idag.
I natten som föregick denna dag dansade hundarna vilda och lyckliga i den djupa vårsnön.
Oj! Och så klagar jag på uteblivna vårtecken…
Ja, och den globala uppvärmningen tycks ha tagit en paus.
Nog brukar ni väl ligga ganska långt före oss med våren, eller?
Igår lät jag Wivallius’ ”Klagewisa” tala för mig. Idag kan jag bara säga att det är inte klokt det här. Snön vräker ner och jag undrar var jag är.
Jo, Marlena, vi brukar ligga långt före och det har vi väl gjort i år också, men nu har vi visst kommit förbi våren och kanske var det till och med sommar några timmar någon dag och sedan säkert lite höst. Nu är det vinter. Undrar vilket som blir nästa årstid.
Och i Wales plockade de fram sina får ur en meter snö. De flesta skakade av sig och överlevde. Som much for wool!
so much – skulle det stå
Jag kan bara säga att det fortsätter att snöa på ull och päls och kappa, men snön blir allt blötare, så snart har vi massor med vatten här. Jag undrar hur det ser ut nere vid Sava.
Här är torrt, grusigt eller halt, torra kläder förutom svett, och en underlig stämning som just kan liknas vid Ultima Thule, vilket man helst inte vill nämna med tanke på ett visst band.
Hur som; we´ll get over it. Och kan du tänka dig – jag njuter fortfarande av min polarexpedition ute på isen ; )
Isiga vindar blåser det även här- i Sveriges sydvästligaste hörn. Tiden är ur led- och ja, man undrar ju om det ska bli någon sommar i år (våren kom ju helt av sig som det verkar). Glad blev jag över att se fotona på de lyckliga hundarna- då är det lättare att uthärda.
Den allra första vårdagen i Varberg, kändes det som. Inga vantar (eller mössa) och riktigt värmande sol i lä.