Det har blivit många sena kvällar nu. Juni är intensiv här och lämnar inte mycket tid till rast och vila, om man vill vara med om allt man vill vara med om. Härom kvällen blev jag tanklöst kvar i stan efter att sista spårvagnen gått. Jag hade ingen lust att ta en taxi, det verkade så onödigt, så jag började gå och det kändes skönt att bara trampa på och låta det lätta vinddraget röra vid mig. Någonstans vid autobusni kolodvor tutade det plötsligt bakom mig och en stor stadsbuss svängde bredvid mig. Chauffören öppnade dörren och gjorde en inbjudande gest. Varför inte, tänkte jag och klev på. Jag tackade och såg mig om: Bussen var tom sånär som på chauffören. Utan att tänka något särskilt slog jag mig ner på en av de främsta platserna. Bussen svängde in på Vukovarska. Jag tittade ut genom fönstret och snart såg jag de höga catalporna i parken, där Londi och jag brukar ströva omkring. Strax innan vi kom till platsen där en liten gångväg förbinder Vukovarska med min gata, Hvarska, bad jag chauffören att stanna där. Han log lite förstrött och svängde med en smidig rattrörelse in mot vägkanten, öppnade dörren och vi utväxlade ett vänligt ”laku noć” och så steg jag av. Det är så här det ska vara, tänkte jag, och var strax inne på den lilla gångvägen hemåt. När jag kastade en blick snett bakåt, såg jag att bussen just höll på att försvinna borta vid Heinzelova.
Jag blev mer och mer bekymrad för varje rad.. men så tänkte jag att du ju har skrivit detta inlägg efteråt. Men det är kanske inte alltid ”som det ska vara”.
Vi ”firar” nationaldagen. Solen lyser och Sverige visar sitt vackraste jag.
Ha det gott!
Tack för omtanken, Marlena! I vilket fall som helst var det en magisk kväll.
Jo, jag vet hur vackert Sverige kan vara. Ha det fint du också!
Jag gillar också busschaufförer som tänker att ”va fan”. En av dem, invandrare typiskt nog, körde en omväg förbi S:t Görans kyrka en gång när jag var försenad till en konsert. Bussen var tom då med, så varför inte.
Det var en bit av den bohemiska Bodil – me likes. Men du får inte börja lifta för det ; )
Gabrielle,
jag har slutat lifta för rätt länge sedan, fast nej, nu kommer jag på att liftade senast i september förra året, med min dotter Alex och Londi. Det var när sista bussen gått från Strunjan till Piran (slovenska kusten). Vi fick en fantastisk lift, där föraren, eller ska jag säga förarna, på slutet ursäktade sig för att de inte kunde köra oss ända till dörren (Piran är till största delen avspärrat för biltrafik).
Men det är något extra roligt och fint med stadsbussar som bryter sin rutt så där av ren vänlighet.
Åh vad fint! Det låter väldigt zagreb, eller balkan kanske
Ja, det är nog mer Balkan än Zagreb, men den här gången var Zagreb Balkan på ett perfekt sätt.