”Och vi såg dagarna stjälpas upp som sandkakor på rad framför oss.” Inatt drömde jag att jag var ett mycket litet barn och jag lekte i en sandlåda. Det var några andra barn där också, men jag såg inte vilka de var, fast de kändes välbekanta. Jag hade ansiktet mycket nära marken och jag undersökte noga sandens beskaffenhet och färger. Jag använde, på ett som jag tyckte skickligt sätt, en gul plastsil och jag hörde den silade sandens svaga rasslande mot sanden på marken under. På sandlådans kanter stod några hinkar, blåa och röda. De var fyllda med fuktig mörk sand. Jag släppte silen mitt i en silrörelse och grep efter den röda hinken. Jag plattade till sanden upptill och så vände jag, med en känsla av äventyr, snabbt på hinken och stjälpte upp innehållet på sandlådekanten. En speakerröst från ingenstans uttalade då dessa ord: ”Och vi såg dagarna stjälpas upp som sandkakor på rad framför oss.”
Jamen fint – det kan ju bara vara ett gott omen. Sandlådan – vår första kreativitet.
Gabrielle, jag tar det så då, som ett gott omen. Sådant behöver man alltid.
Vilken fin dröm, Bodil! Meningen här säger så mycket. ”Jag plattade till sanden upptill och så vände jag, med en känsla av äventyr, snabbt på hinken och stjälpte upp innehållet på sandlådekanten.” Så skulle jag vilja göra med mina dagar jag med 🙂 Önskar dig en till fin dag!
Tack Eva, då önskar jag dig sådana dagar.