är detta jättelika många ton tunga klippblock hämtat:
En uppmärksam eller helt fördrömd betraktare kan ännu se havets vågor i stenen och ur en viss utvald vinkel kan vi alla varsebli hur stenens grå vågor och havets blå blir ett.
I en annan verklighet är stenblocket ett bord som man kan sitta och dricka vin vid och samtala kring. Från en stenfåtölj inne i johannesbrödsträdets mitt, ser detta bord ut så här:
Igår morse – inte särskilt tidigt – tog jag spårvagnen över Sava och steg av vid Most mladosti. När jag sedan gick i vimlet utmed flodbanken bort mot Hrelić – ni känner till Hrelić nu, eller hur? – tänkte jag att hit ska jag gå varje söndag, såsom andra går till kyrkan, detta är min kyrka. Här byter tingen ägare på ett annat sätt än i varuhusen i städerna eller i sådana där köpcentra (som rycker själen ur kroppen); tingen bor en tid hos dig och sedan hos mig och sedan hos någon annan. Det viktigaste här är egentigen själva passagen, ägandet blir så tydligt kortfristigt och tillfälligt och berättar om människans begränsade tid på jorden. Samtidigt finns glädjen (och sorgen och lidandet förstås också), självsäkra utrop, stöddiga gester, pråligt glitter och så äter man ćevapi och dricker kanske öl eller så sitter man bara på en låda i solen och låter dagens timmar klättra över ens skuldror.
Steph köper ett par skor för 10 kuna eller var det 15?
Rundningen förbinder:
Och vi äter ćevapi:
hos Borić:
Gruppbild:
Ja, nästa söndag igen…
Vad jag köpte? En matskål till Londi och tre trådrullar. Bra saker.
Ibland blir det särskilt tydligt att mitt liv utspelar sig på ett annat sätt än det gjorde för några år sedan, också i de små detaljerna eller kanske särskilt i de små detaljerna. Denna lördagmorgon i början av september till exempel skulle man kan avbilda så här:
Och texten till skulle kunna lyda så här: Efter en morgonrunda till min frukt- och grönsakshandlare, där jag köpte små goda avlånga tomater och fula hemodlade vindruvor och några ännu fulare små fikon och Londi lät sig klias och klappas, slog vi oss ner i baren i bottenvåningen till huset där vi bor. Jag beställde kavu s mlijekom (caffellatte) och Londi fick vatten och bröd och en uppskattande kommentar om att hon är lite tjock.
För att inte tugga alltför mycket på Londis och mitt öde som vagabonder i slutfas, vill jag idag i stället berätta en liten kroatisk osthistoria. Ja, om vandringslivet kommer det så småningom ändå ett och annat. Men nu till osten eller snarare till hur man säljer en ost i Kroatien. Och som startpunkt vill jag använda Richard Swartz kolumn Ekonomiskt laglöst land. Ett litet utdrag kan få tjäna som illustrationen, resten kan den intresserade hitta genom att följa länken ovan:
När Jasmina säljer ägg till mig och jag mycket milt påpekar att de är nästan dubbelt så dyra som i granngården säger hon vasst att det går bra att gå dit och köpa ägg om jag vill. Men där är ingen hemma. Tillbaka hos Jasmina förklarar jag mig redo att betala vad hon vill ha för ett tjog. Men nu är hon arg. För att straffa den som försökt pruta dubblar hon plötsligt sitt eget pris. Det är ändå att gå för långt och denna dag blir inga ägg köpta. Vad hon gör med sina osålda ägg vet jag inte. Men hellre än att sälja till mig kastar hon förmodligen bort dem.
I en av de små livsmedelsbutikerna här i mitt kvarter har det sedan våren legat en ostbit av märket Trapist i ostdisken. Ostbiten är helt i sin ordning förutom att den var mycket hård redan i april eller maj och efter det har den hårdnat mer och mer. I juli försökte jag köpa en bit av den, men butiksägaren vägrade att skära den. ”Den är för hård”, sa hon. ”Jag kan köpa hela om ni sänker priset”, försökte jag. ”Nej, det går inte”, blev svaret. Strax efter min återkomst till Zagreb nu i augusti, gick jag in i den här butiken och i ostdisken fick jag syn på den för mig så bekanta trapistosten. Jag frågade om jag kunde få köpa den. ”Nej, den är för hård”. ”Om ni sänker priset, köper jag hela”, sa jag närmast på skoj. ”Nej, den kostar vad den kostar” fick jag veta. ”Då blir ni ju aldrig av med den”, envisades jag. Till svar fick jag en axelryckning. Jag frågade då i stället efter priset på en annan ost, en getost. Priset var helt bortom det rimliga, 57 kuna för en småbit. ”Jag tar trapistosten”, sa jag då. Utan att ändra en min slog butiksägaren in den stenhårda osten i ostpapper och skrev priset, 26 kuna, på det. Ingen sänkning där inte. ”Jag har en bra kniv”, så jag låtsat lättsamt. (Jag har ingen bra kniv.)
Nå, nu har jag osten hemma hos mig. Jag bearbetar den med en kombination av hammare och kniv och det går ganska bra. Och osten är mycket god. Nej, den här historien har ingen sensmoral.
Anteckningar och bilder från igår:
Det är kväll och lindblomsdoften strömmar in genom fönstret och jag tänker tillbaka på dagen som gick. Man har förutspått häftiga regnskurar för de kommande dagarna, så jag bestämde mig för att fara över floden för att uppleva hettan och Balkanstämningen på Hrelić innan regnet kom.
Kom nu, jag ska med bildernas hjälp föra er genom min Hrelićdag.
Här är en utlöpare av marknaden utmed flodbanken. På hemvägen köpte jag ett par tofflor just här av en charmerande försäljare:
Bilmarknaden är stor och kräver sin man:
Här säljs allt möjligt i detta uttrycks sanna mening:
Marknaden tätnar och vi befinner oss i mattförsäljarnas värld:
På Hrelić äts det naturligtvis också och verkligen inte av det sämsta:
Förutom tofflorna köpte jag en hammare och två ölglas. Tyvärr pangade jag det ena mot ett järnräcke på hemvägen:
Ja, jag blev också bjuden på körsbär. Goda, solmogna körsbär.