I helgen har jag lärt känna ännu en del av det som nu är min hemstad. Det tar minsann tid att komma hem till en stad. Strax under skogsparken Tuškanac, där jag gått ganska ofta med Londi och andra, sträcker sig Dubravkin put som en lång arm in i det gröna direkt från stadens hjärta, eller så är detta kanske dess hemliga hjärta. Nu i juni – lipanj – fyller lindblomsdoften luften där. Det rinner små bäckar från berget, perfekta för Londi att tassa i. Samtidigt är miljön mycket urban med gatlyktor som hänger ner från skönt krökta stolpar och enorma villor i dunkelt trä som man ofta bara anar, där de står till mer än hälften dolda av grönskan.