Det blåser en häftig vind genom mitt liv och jag har all möda att hålla balansen. Något går väldigt fort, men egentligen inte tiden, inte om man tänker sig den som en linje. Kanske är ”fort” dessutom fel ord. Ska jag säga ”kompakt” i stället? Livets klot är sprängfyllt med inre och yttre ”händelser” och det rullar för mig.
Igår var vi, ett serbiskt-kanadensiskt-österrikiskt-kroatiskt-svenskt väninnegäng, på Wallpeoples manifestation vid Teknički Muzej här i Zagreb för att titta och för att sätta upp några bilder och en text.
Wallpeople is a collaborative art project based in Barcelona that invites people to create and be part of a unique moment in a specific urban space. The objective is to compose a unique work and made by all.
Vi kom inte samtidigt alla sex (Kanada och Sverige var naturligtvis duktigt först och ändå kom vi en halvtimme senare än vi bestämt), så vi som kom först satte oss i en bar och plötsligt satt vi alla där och sedan gick samtalen i en tät ström och vi glömde bort tiden. Vi var visst intensivt medvetna om utställningen på andra sidan gatan och vi kunde följa hur bildmängden på Teknički Muzejs vägg växte, men vi märkte inte att tiden samtidigt gick och vi glömde att det hela bara fick pågå i tre timmar. En kvart före nedplockningen rusade vi över gatan och klistrade upp våra bilder och texter. Haha!
Sedan åkte bilderna ner och packades ihop. På väggen fanns bara den här texten kvar, en text som inte fått avslutas, men som inte heller kunde tas ner: Nadam se da… (Jag hoppas att…)
