Kategori: Berättelser ur livet

Spårvagnsfärderna här öppnar då och då en dörr till en lite grovkalibrig medmänsklighetens värld. Minns ni mokro je-episoden? Här ska ni få höra något lika bra:

Förra eller förrförra veckan satt jag på treans spårvagn på väg till en tentavakt. Det var rätt varmt ute och inne. Trean har ingen luftkonditionering och det var trångt, så av- och påstigningar blev ibland lite komplicerade. På hållplatsen Miramarska ser jag en gammal man mödosamt ta sig fram på kryckor mot spårvagnen, som just är på väg att ge sig av. Då hörs två starka röster som i kör ropar ”Čekajte” mot chauffören, ja, mot hela vagnen. Två kvinnor, en medelålders och en ung, kanske mor och dotter, störtar fram mot dörren som är på väg att stängas, kastar sig nerför trappan och tränger upp de halvstänga dörrarna. ”Čekajte!” När de tagit mark griper de glatt och bestämt tag i mannen från varsin sida och baxar upp honom för trappan med några snabba och kraftfulla rörelser. Muntert pladdrande föser de undan en sittande ung man och låter den gamle sätta sig på den nu lediga platsen. Klart!

Nej, detta är inte den spårvagnen. Den här bilden tog jag en dag då vi åkte med öppna dörrar.

Igår var en het dag och på eftermiddagen tog jag spårvagnen söderut till andra sidan Sava och steg av vid Most Mladosti. Nej, Londi var inte med, för hett för henne, hon vilade hemma med luftkonditioneringen på. Från bron gick jag sedan en sträcka av obestämd längd, hettan förlängde den, men när jag kom under popplarna blev den kortare igen. Efter en obestämd lite fladdrig och flimrig tid nådde jag så Bundek, denna Sava-korvsjö som bjuder in till bad ”på egen risk”. Jag valde en gräsmatta med halvskugga och sträckte ut mig och låg sedan och glodde en stund.

Luften luktade grillkött och musiken – lite balkanpop av något slag – vällde med glad brutalitet ut över området.

Efter ett tag började svetten klibba trots popplarnas gungande skugga. Jag samlade ihop mina saker, trampade fram över de runda småstenarna och ner till korvsjön. Någon meter från vattnet slog jag mitt nya läger, bredde ut min handduk och så låg jag där och tittade på de badande barnen, som gled runt som sälar, tills jag fattade det där lilla beslutet och klev i och simmade en runda i det inte särskilt kalla vattnet.

Jag ryckte till när en fisk plötsligt hoppade upp ur vattnet. Oj, ganska högt! Om vattnet är smutsigt, så är det i alla fall det på ett naturligt sätt, tänkte jag.

Någon timme senare stretade jag svettdrypande längs flodbanken tillbaka till min spårvagnshållplats vid bron. Det var nästan folktomt, för tidigt för att gå hem antagligen, fast jag såg en svettblank man gå i motsatt riktning med långa kraftfulla steg på vägen mellan banken och floden. Åh, vad svetten blänkte på axlarna!

Igår kväll var Londi och jag på grillfest högt uppe i Gračani, alldeles där berget börjar. Vi fick ta fyra spårvagnar för att komma dit upp. Den sista lilla vagnen var lite äventyrlig, eftersom den har branta trappor, så jag fick lyfta ner Londi, men det där är ju något vi kan efter alla våra tågresor tvärs genom Europa.

Det var en balkongfest och mycket folk på liten yta och Londi blev naturligtvis mycket omsvärmad och sådant förstår hon sig ju på. Och kvällsluften var härligt hög och ganska olik den vi har nere hos oss ”på Balkan”.

Sedan längorna från bytiden revs här i kvarteret mitt emot har det gått en tid och gräs har vuxit över det som var, ett stort och yvigt ogräs och hårda, spretiga buskar. För att inte marken ska användas på ”orätt sätt” är den sedan kanske ett år omgärdad med ett högt nätstängsel i metall. Londi och jag går ofta förbi där och jag kikar i dessa dagar av allt högre gräs nyfiket in i den växande djungeln.

Vad rör sig därinne? Ibland är det kråkor som ser ut som moderna dinosaurier för den som låter tanken slira lite på tidsbanden. Insekter förstås, men de är ju små och osynliga på håll. Och säkert möss och kanske råttor också. Vissa dagar – som den här till exempel – stryker ett slags stadstigrar omkring i de nyuppvuxna snåren. Om ni tittar riktigt noga så ser ni kanske två av dem: den gråspräckliga som ligger och väntar, vem vet på vem, eller den smutsvita som smyger på mycket låga ben, vem vet på vad. Detta är en livets teater. Här och där fladdrar en plastpåse. Det knastrar. Solen vilar inte.

Vi är inne i sommaren och den långa tanklösa händelselösheten. Tiden rinner jämn och dagar följer på nätter. Lindarna har blommat över och andra och otydligare dofter ligger i luften. Ja, jag har fortfarande tentor att rätta, betyg att sätta, men det finns mellanrum och inget verkar bråttom. Jag gör det jag gör. Och Londi och jag går dit vi går. Då och då gör jag ett försök att fotografera henne, men varje gång flyttar hon den där speciella hundsjälen hon har någon annanstans. Se här hur perfekt hon är sin egen statist:

Fast nyss imorse fångade jag henne i ett obevakat ögonblick, mitt i en gäspning och då kunde hon inte låta själen fly bort, men i stället låg den dold långt inne i det svarta.