Vi är inne i sommaren och den långa tanklösa händelselösheten. Tiden rinner jämn och dagar följer på nätter. Lindarna har blommat över och andra och otydligare dofter ligger i luften. Ja, jag har fortfarande tentor att rätta, betyg att sätta, men det finns mellanrum och inget verkar bråttom. Jag gör det jag gör. Och Londi och jag går dit vi går. Då och då gör jag ett försök att fotografera henne, men varje gång flyttar hon den där speciella hundsjälen hon har någon annanstans. Se här hur perfekt hon är sin egen statist:
Fast nyss imorse fångade jag henne i ett obevakat ögonblick, mitt i en gäspning och då kunde hon inte låta själen fly bort, men i stället låg den dold långt inne i det svarta.
Det är varmt med päls. Den vill vi ha här i Sundsvallstrakten, 8 grader mitt på dagen. Regnskurar kalla duggar tätt. Bra arbetsväder för innejobb finns det ju alltid. Ute vill jag inte vara.
8 grader låter hemskt, men det går väl över snart, hoppas jag. Här är det 26° i skuggan (idealtemåperaturen i världen enligt mina eritreanska svenskelever i Stockholm en gång i tiden – i Asmara är dygnsmedeltemperaturen alltid 26° eller hur det var), det småfläktar lite och är egentligen bara skönt. Londi flåsar bara om vi går någon längre sträcka på solsidan, men det försöker jag undvika.