Varberg har tre nakenbad, två för damer, Skarpe Nord och Käringhålan och ett för herrar, Goda Hopp. Herrbadet var länge privilegierat med bastu och kanske ytterligare något. Nu har Skarpe Nord också bastu, men vid den här tiden på året är sådant ju bara luft och prat.
Visst har jag badat i Skarpe Nord förr, men egentligen väldigt sällan och alltid hastigt, ett dopp så där i förbifarten. Den här sommaren kom jag att mer eller mindre slå mig ner där under den dryga vecka som jag var i staden. Skälet till detta var först att min baddräkt stannade kvar i luftrummet några dagar längre än jag själv och sedan blev det en vana.
Jag kom att upptäcka en ny värld där jag naken låg inkilad bland nakna eller halvnakna kvinnokroppar. Ibland blundade jag och bara lyssnade: ”Måsarna är ändå rätt logna idag.” ”Nu får ni smaka, gissa vad det här är för krydda!” ”Har ni hört att…?” ”Och förresten tycker jag att de är halvalkisar.” Detta är en värld som vet allt om vad som händer i staden bakom den. Här utväxlas ett slags grundvarbergstankar mellan dem som vet och dem som vill veta.
Ibland tittade jag, kanske väl nyfiket för vissa, jag vet inte. Jag såg många brunbrända, jag såg fräscha väderbitna gamla, unga vackra och mindre vackra, anorektiker, kvinnor med ett bröst borta men utan all skam eller rädsla för sin nakenhet. Världen snurrade och jag kände hur Skarpe Nord blev till en enda kvinnokropp som pulserade och oupphörligen tog ny gestalt, som viskade och mumlade om världen och livet och lät vindarna blåsa förbi.
En kväll var jag ensam där och tog ett dopp, en simtur och en bild medan solen försvann bakom Skrivareklippan.
