Piadina-intermezzo

Kväll i Zagreb. (Sen kväll med lukt? Seg kväll med lugn?) Ljum kväll och jag är på väg till Daniela på en piadina-kväll. Att jag av misstag stiger av en hållplats för tidigt gör ingenting och jag tänker att det här är kanske den sista sommarkvällen, så jag vill gå i den.

När jag kommer är allt redan igång, vinet som inhandlats på en agriturismo strax norr om Zagreb flödar och Daniela och Gianni bär fram en ström av piadine och crescioni från Cesena i Romagna. Alla utom en chilenare och jag är italiani och stämningen är så där lätt, smidig och uppsluppen som den gärna blir när den italienska själen får spelrum och kan spira och frodas – på sitt väldigt kroppsliga sätt.

Jag får en koktel av en sann affärsman

Härom morgonen var Marijan, min grönsakshandlare, mer expansiv och energisprudlande än vanligt. Han studsade omkring och delade ut små flaskor med fruktdrycker och pussade kunderna på kinden. Jag fick ett slags bademov koktel (mandelcocktail) med inslag av vanilj och dadel.

Lite blek i smaken, men rolig som upplevelse. Inga kemitillsatser, hållbar bara över dagen och möjligen natten. Jag drack upp den till frukosten som ett slags efterrätt. Marijan är en sann affärsman i begreppets bästa bemärkelse. Han har fantasi och gillar att överraska sina kunder med presenter, men han är också naturligt listig och väljer ofta att ge bort sådant man kanske inte hade köpt. Jag är till exempel helt fast i ett beroende av hans sok od jabuke (äppelsaft). Det började med en flaska i present.

Agaven

En lukt kan ibland definiera en plats tydligare än det som syns och hörs. Lukten tränger sig på, även om den råkar vara svag, ja, egentligen på ett särskilt sätt just om den är svag. Vi är inte säkra på vad vi känner, vet kanske inte ens att det rör sig om en lukt, men vi känner av den underjordiskt eller undermedvetet. Den går in i oss.

Om morgnarna och kvällarna, kanske särskilt om kvällarna, när Londi och jag gick uppför backen från lavendelhuset i Vrboska, anfölls jag så gott som alltid av ett ögonblicks missmod eller kvalmighetskänsla just när vi kommit förbi hörnet med den stora prunkande oleandern. Vad var det? Strax blev förnimmelsen tydligare och jag insåg att det var en lukt. Är det en gingko? tänkte jag då. Gingkons frukter luktar ju som härsket smör eller något annat upplöst och olustspridande. Det är därför det är ovanligt med hongingko i stadsparker.

Jag talade om denna sötruttna lukt med människorna i lavendelhuset och fick veta att det är den döende agaven som sprider denna vanlukt.

Vid nästa runda stannade jag vid agaven. Ja, lukten var där, vilade över platsen. Jag såg upp på den jättelika växten. Den långa stjälken pekade grå och stel snett upp mot himlen och ”bladbuketten” befann sig i ett brant förfall. Jag föll i ett slags andakt blandad med skräck och lukten kröp in mellan hud och själ. Platsen, den trånga gränden invid muren där agaven hade sina rötter, var helt försänkt i denna dåsigt dävna stillhet, ett stumt grävande inåt. Här händer inget mer, här händer inget mer… Den döda agaven är platsens ande. Dess utandning präglar gränden.

Bundekdagar igen

I slutet av juni tillbringade jag några varma eftermiddagar vid Bundek, en av Savas korvsjöar som snyggats upp och gjorts badbar. Bundek är en lillasyster till Jarun som är den verkliga zagrebska badsjön. På sista tiden har det blivit några Bundekdagar igen.

Vattnet betraktas nu av många som kallt, så de flesta bara ligger på strandens små runda stenar och vändsteker sig eller bara slappar. Jag ligger också mest där på stenarna men ibland tar jag faktiskt en liten simtur…

I övrigt funderar jag en del över Hölderlin, hans liv, hans verk.

2014 – årets första besök på polisstationen

Igår var då den där speciella dagen för mitt formella årliga återinträde i Kroatien (fastän jag bara varit ur landet två veckor den här sommaren). Jag hade satt väckarklockan på sex, så att jag bekvämt (inklusive morgonpromenad med Londi och frukost) skulle kunna vara på polisstationen på Petrinjska klockan åtta vid öppningsdags. Det var jag också och med mig hade jag en liten pappersbunt jag dagen innan hämtat på ”fakulteten”. Ett av pappren eller snarare två var mina – varandra motsägande – kontrakt från förra läsåret. Jag hade visserligen några veckor tidigare kallats till att skriva under det nya kontraktet, men när jag kom dit för att göra det, så fanns inte något sådant kontrakt. Jaja, bude, bude (det blir, det blir), får jag väl tänka. I alla fall ställde jag mig i kö vid ”min” vanliga šalter för utlänningar. Jag hade ett lågt nummer – 4 – och kände mig rätt optimstisk trots det där med kontraktet. Dessutom var det ovanligt lite folk i lokalen denna morgon. Nå, det visade sig snart att hastigheten var anpassad till det låga antalet besökare, så det tog över en timme att komma fram till damen i luckan.

Hon kastade en hastig skev blick på mig och rafsade snabbt åt sig mina papper. Jag mumlade något om att jag ville tala engelska men det viftades bort, så jag kraklade mig fram med egentillverkade kroatiska byråkratifraser. Jag fick mig två formulär på vartdera fyra sidor att fylla i – sådana där man skriver vad ens mor hette som ogift och liknande – och en uppmaning att kopiera mitt kroatiska identitetskort. Jag gnisslande tänder lite lätt för mig själv och började fylla i. Efter en stund märkte jag att jag hade skrivit en hel mängd spännande familjeupplysningar på fel rader, så jag strök lite, kladdade runt och började om. Så fick jag nog, plockade ihop pappren, lämnade salen, gick nerför trapporna och ut på gatan och in i en av kopieringsbutikerna och lät kopiera mitt ID-kort för två kuna. Sedan gick jag tillbaka samma väg och ställde mig vid šaltern och väntade på ett ögonblick för att kasta mig fram medan jag fyllde i de sista sakerna jag hade något som helst vetande om. Rutan för filosofiska fakultetens OIB-nummer lämnade jag tom och en del andra rutor också, till exempel sådana som handlade om personer i Kroatien som är beroende av min inkomst (Londi?). Ja, och så spände jag ögonen i damen och sa ”izvolite” (varsågod)! Märkligt nog godtog hon mitt ”inhopp”, tittade igenom de kladdigt ifyllda pappren med alla strykningar och underligheter. Hon verkade faktiskt nöjd, men så fick hon en idé! Hon ville ha mitt pass också. ”Ni har fått mitt ID-kort”, sa jag utmanande. Hon ryckte lite på axlarna och verkade på väg att nöja sig. Men då – jag vet inte varför – drog jag upp mitt pass i alla fall och räckte argt fram det till henne. Snabbt bläddrade hon igenom det och så sa hon… att hon ville ha en kopia av det. Arg på mig själv för att jag alls hade tagit fram passet och ännu argare på damen i šaltern sa jag att nej, jag tar ingen kopia på passet – jag går inte ut ur huset och ner på gatan en gång till. Underligt nog accepterade damen detta, visserligen surt men dock. Hon tog passet, försvann och gjorde kopian på polisstationens bekostnad. Och därmed var steg ett biff. Jag fick ett telefonummer, som jag strax ska ringa. Och svaret jag får kommer att vara vägledning till steg två i den här vandringen. Men risken finns förstås att jag på grund av mitt kontrakt ramlar tillbaka till steg ett.