Kategori: Berättelser ur livet

Vi går i parkerna och utmed trädgårdarna under förhöstens höga himmel och jag tittar lite noggrannare på katalporna igen, deras stammar, deras löv, deras ”skidor”.

Katalpan har gjort en märklig resa i vår värld. De katalpor som finns i Europa nu kommer från Nordamerika, om jag minns rätt från samma område där mangroveträsken brer ut sig. Men man har upptäckt katalpafossil i Europa som berättar att katalpan var hemma här för miljoner år sedan.

De många regnen under den gångna sommaren har gjort att bananträden vuxit sig högre än någonsin under min tid här och jag har aldrig sett bladvipporna blankare.

Även om druvorna verkar lite magra på sina ställen i år, så finns det bersåer där druva knapp får plats bredvid druva. Och klasarna är ljuvligt tunga.

I förrgår fick jag då äntligen det anställningsavtal som jag hade blivit kallad att underteckna i juli, men som då visade sig inte existera. Visserligen kan jag inte upptäcka vad jag tjänar i det, men att jag tjänar framgår nog. Men nu ska vi inte vara petiga! Upp med hakan, no worries! Igår gick jag därför till Mupp (polisstationen) för andra gången den här hösten och tänkte glatt att ”nu hinner jag”! För polisen hade ju krävt att jag skulle lämna in anställningsavtalet senast den 30 september, nämligen det datum då mitt kroatiska EU-ID går ut. Jag hastade uppför trapporna till tredje våning. Ja, vi får inte glömma hur det ser ut. Det här är en korridor på tredje våning, som jag tror ganska väl illustrerar själen hos byggnaden och det som försiggår i den.

Jag behövde som omväxling och till min överraskning inte vänta särskilt länge, fast i hastigheten smet jag visst före någon. Av misstag. Jag fick en utskällning av min ”handläggare”, där det ingick någon underlighet om ”private time”. Mitt svar blev ganska snävt och jag vädrade kort min olust över att behöva slösa så mycket ”private time” i byggnaden. Efter denna lilla inledning bläddrade damen nådigt-viktigt igenom min pappershög och jag satt mittemot och tänkte på hönor och fjädrar. När det var färdigtbläddrat bedömde damen det hela som ”u redu” (vilket innebar att allt skulle vara OK) och räckte fram ett inbetalningskort på 240 kuna och så frågade hon mig om jag hade något passfoto med mig. Det hade jag inte och det sa jag. Damen ignorerade detta och sa att skulle gå ner och betala i bottenvåningen och sedan gå till utlänningsdisken på våning ett och lämna in kvitto och foto. Jag tänkte något olustigt om att ”jaja, då får jag väl gå och ta en bild då”, men då fick damen en muppidé. ”När går ert ID-kort ut?” frågade hon med myndig röst. ”Den trettionde september”, svarade jag mekaniskt väl medveten om att hon också visste detta. ”Då är ni här för tidigt, ni måste vänta till kortet gått ut. Kom hit den första oktober.”

Det är detta som är ”lilla moment 22”, ”lilla” för att det är så löjligt. Jag måste alltså vara där senast den trettionde september, men före den första oktober är det omöjligt att genomföra proceduren. Smaka på den!

Klarblåa septemberdagar blir allting vackert, också det uppenbart fula som den här vittrande betongväggen med sina plastjalusier och sin argt gula syntetfärg eller de rostiga järnstolparna. Och se hur vågat de bländvita parabolantennerna leker på taket! Är de bollar från himlen?

Jag måste nog ändå medge också för mig själv att jag är hemma igen sedan ett tag och hemma betyder bland annat det här med katterna i parken under fönstret – inga hav här inte, inga blåa vidder utom himlen, ingen Piazza Cavana om hörnet. I alla fall vet de här katterna mycket om tiden och om människornas sätt att mäta den, för katter bryr sig knappast för egen del om när klockan är tre. Men här kan ni se tre katter som vet att klockan är tre i människornas värld. Det betyder strax mat vid bänken.

Och de här människorna, kattmödrarna, är pålitliga, ska ni veta. Varje dag händer detta. Varje dag.

Jag har just firat en av mina gladaste förelsedagar, kanske den allra gladaste, i Trieste med Alex. Vi möttes på halva vägen, hon kom från Bologna och jag från Zagreb och så firade vi hos Elvio i osmizan i gränden i dagarna två (fler hade vi inte fria) med bland andra de triestinska vännerna Alessandra och Gaia och med folket i gränden. Och så skålade vi i spumante i det legendariska Caffè Tommaseo! Och så åkte vi upp på berget till Opicina med den gamla nu renoverade spårvagnen. Kanske anar ni hur det kan ha varit.

Canal Grande med Palazzo Gopcevich till vänster