Kategori: Berättelser ur livet

I förrgår fick jag då äntligen det anställningsavtal som jag hade blivit kallad att underteckna i juli, men som då visade sig inte existera. Visserligen kan jag inte upptäcka vad jag tjänar i det, men att jag tjänar framgår nog. Men nu ska vi inte vara petiga! Upp med hakan, no worries! Igår gick jag därför till Mupp (polisstationen) för andra gången den här hösten och tänkte glatt att ”nu hinner jag”! För polisen hade ju krävt att jag skulle lämna in anställningsavtalet senast den 30 september, nämligen det datum då mitt kroatiska EU-ID går ut. Jag hastade uppför trapporna till tredje våning. Ja, vi får inte glömma hur det ser ut. Det här är en korridor på tredje våning, som jag tror ganska väl illustrerar själen hos byggnaden och det som försiggår i den.

Jag behövde som omväxling och till min överraskning inte vänta särskilt länge, fast i hastigheten smet jag visst före någon. Av misstag. Jag fick en utskällning av min ”handläggare”, där det ingick någon underlighet om ”private time”. Mitt svar blev ganska snävt och jag vädrade kort min olust över att behöva slösa så mycket ”private time” i byggnaden. Efter denna lilla inledning bläddrade damen nådigt-viktigt igenom min pappershög och jag satt mittemot och tänkte på hönor och fjädrar. När det var färdigtbläddrat bedömde damen det hela som ”u redu” (vilket innebar att allt skulle vara OK) och räckte fram ett inbetalningskort på 240 kuna och så frågade hon mig om jag hade något passfoto med mig. Det hade jag inte och det sa jag. Damen ignorerade detta och sa att skulle gå ner och betala i bottenvåningen och sedan gå till utlänningsdisken på våning ett och lämna in kvitto och foto. Jag tänkte något olustigt om att ”jaja, då får jag väl gå och ta en bild då”, men då fick damen en muppidé. ”När går ert ID-kort ut?” frågade hon med myndig röst. ”Den trettionde september”, svarade jag mekaniskt väl medveten om att hon också visste detta. ”Då är ni här för tidigt, ni måste vänta till kortet gått ut. Kom hit den första oktober.”

Det är detta som är ”lilla moment 22”, ”lilla” för att det är så löjligt. Jag måste alltså vara där senast den trettionde september, men före den första oktober är det omöjligt att genomföra proceduren. Smaka på den!

Klarblåa septemberdagar blir allting vackert, också det uppenbart fula som den här vittrande betongväggen med sina plastjalusier och sin argt gula syntetfärg eller de rostiga järnstolparna. Och se hur vågat de bländvita parabolantennerna leker på taket! Är de bollar från himlen?

Jag måste nog ändå medge också för mig själv att jag är hemma igen sedan ett tag och hemma betyder bland annat det här med katterna i parken under fönstret – inga hav här inte, inga blåa vidder utom himlen, ingen Piazza Cavana om hörnet. I alla fall vet de här katterna mycket om tiden och om människornas sätt att mäta den, för katter bryr sig knappast för egen del om när klockan är tre. Men här kan ni se tre katter som vet att klockan är tre i människornas värld. Det betyder strax mat vid bänken.

Och de här människorna, kattmödrarna, är pålitliga, ska ni veta. Varje dag händer detta. Varje dag.

Jag har just firat en av mina gladaste förelsedagar, kanske den allra gladaste, i Trieste med Alex. Vi möttes på halva vägen, hon kom från Bologna och jag från Zagreb och så firade vi hos Elvio i osmizan i gränden i dagarna två (fler hade vi inte fria) med bland andra de triestinska vännerna Alessandra och Gaia och med folket i gränden. Och så skålade vi i spumante i det legendariska Caffè Tommaseo! Och så åkte vi upp på berget till Opicina med den gamla nu renoverade spårvagnen. Kanske anar ni hur det kan ha varit.

Canal Grande med Palazzo Gopcevich till vänster

Våldsamma regn har fallit här och i förrgår fick jag ett mail som innehöll bland annat de här raderna:

Regnet håller sig innanför den slovenska gränsen. Idag kommer enorma 67 mm i Ljubljana, bara 33 hos er. Men det mesta av vattnet härifrån måste till Svarta Havet, förbi er, genom Kroatien. Vi får hoppas på det bästa.

1792  flyttade Sava sin bana från att ha slingrat runt kullarna på Krško polje till en rak sträcka flera kilometer från det ursprungliga loppet rätt över slätten. Brežice (Rann på tyska) har sitt namn efter strandkullarna ”bregci”. Sava rann utmed staden och slottet och varje hus hade en brygga med en båt nedanför vid Savas strand. En stor by, Posavje, som låg på andra sidan Sava försvann över en natt vid den stora översvämningen.

Rhain är alltså Rann/Brežice och Sau är Sava

Brežice är en liten stad som ligger på andra sidan den slovenska gränsen kanske en halvtimme härifrån med bil. På sätt och vis kan man se den som en nordlig förstad till Zagreb. Jag tror inte ni kan förstå den hisnande känsla bilden här ovanför ger mig. Jag har gått på Brežices gator och runt stadens slott och ingenstans där finns någon flod eller något annat vattendrag och inga branter. Floden eller floderna flyter ett stycke utanför.

Och nu till Sava här i Zagreb: Jag har inte varit nere vid floden på två veckor då jag gick längs nasip (flodbanken) i hetta och sol. Hur ser det ut där idag?

PS Översvämningsnyheter från Slovenien. I det nästnedersta klippet kan man se Kostanjevica – där jag var för lite mer än ett år sedan – i floden Krkas våld och Krka rinner in i Sava och Sava har vi här.