Uppe i Gračani

Igår kväll var Londi och jag på grillfest högt uppe i Gračani, alldeles där berget börjar. Vi fick ta fyra spårvagnar för att komma dit upp. Den sista lilla vagnen var lite äventyrlig, eftersom den har branta trappor, så jag fick lyfta ner Londi, men det där är ju något vi kan efter alla våra tågresor tvärs genom Europa.

Det var en balkongfest och mycket folk på liten yta och Londi blev naturligtvis mycket omsvärmad och sådant förstår hon sig ju på. Och kvällsluften var härligt hög och ganska olik den vi har nere hos oss ”på Balkan”.

Džungla

Sedan längorna från bytiden revs här i kvarteret mitt emot har det gått en tid och gräs har vuxit över det som var, ett stort och yvigt ogräs och hårda, spretiga buskar. För att inte marken ska användas på ”orätt sätt” är den sedan kanske ett år omgärdad med ett högt nätstängsel i metall. Londi och jag går ofta förbi där och jag kikar i dessa dagar av allt högre gräs nyfiket in i den växande djungeln.

Vad rör sig därinne? Ibland är det kråkor som ser ut som moderna dinosaurier för den som låter tanken slira lite på tidsbanden. Insekter förstås, men de är ju små och osynliga på håll. Och säkert möss och kanske råttor också. Vissa dagar – som den här till exempel – stryker ett slags stadstigrar omkring i de nyuppvuxna snåren. Om ni tittar riktigt noga så ser ni kanske två av dem: den gråspräckliga som ligger och väntar, vem vet på vem, eller den smutsvita som smyger på mycket låga ben, vem vet på vad. Detta är en livets teater. Här och där fladdrar en plastpåse. Det knastrar. Solen vilar inte.

Sommar och Londi

Vi är inne i sommaren och den långa tanklösa händelselösheten. Tiden rinner jämn och dagar följer på nätter. Lindarna har blommat över och andra och otydligare dofter ligger i luften. Ja, jag har fortfarande tentor att rätta, betyg att sätta, men det finns mellanrum och inget verkar bråttom. Jag gör det jag gör. Och Londi och jag går dit vi går. Då och då gör jag ett försök att fotografera henne, men varje gång flyttar hon den där speciella hundsjälen hon har någon annanstans. Se här hur perfekt hon är sin egen statist:

Fast nyss imorse fångade jag henne i ett obevakat ögonblick, mitt i en gäspning och då kunde hon inte låta själen fly bort, men i stället låg den dold långt inne i det svarta.

Bogatstvo

Imorse kom Londi och jag hem med all denna rikedom från Marijans frukt- och grönsaksaffär.

Nu är en underbar tid som höjer mina frukostars fruktsida högt över vinterns äppelskivor. Vi har passerat genom jordgubbs- och körsbärstiden och är nu inne bland den verkliga sommarfrukten: persikor och aprikoser! Ja, det finns fikon också, men dem väntar jag lite med, för de verkar inte vara helt framme än. Och så finns det förstås dinja (melon) och det berodde bara på tyngden i kassen att det inte blev någon idag.

Fotboll + ironiskt katolsk

Här vilar en lite matt dagen-efter-stämning över kvarteret, en belåten och loj sådan. Under natten spelades en för Kroatien viktig fotbollsmach någonstans i Brasilien, men ännu mer i baren här snett över parkeringsplatsen. Jag väcktes vid varje mål, men somnade lugnt om varje gång: ”Det här verkar ju gå bra.”

På bilarna hänger trötta kroatiska vimplar slappa. Det har gjort sitt för den här gången, men snart är det dags igen. Tror jag i alla fall.

På vägen genom parken träffar vi Lidija och hennes hundar. Hon är på ett stridslystet humör och skäller i tur och ordning på de olika Balkanfolken: opålitliga, snikna, grymma, ociviliserade… ”Fast montenegriner står vid sitt ord och albaner är också bra.” Jag lyssnar och säger att jag känner trevliga bosnier, kroater och hercegovinier. ”Ni européer är naiva! Här på Balkan vet vi. Fast jag har ju lovat mig att aldrig prata om bosnier och kroater före klockan tolv och idag är det ju Tijelovo, fast när jag är i kyrkan kan jag be om förlåtelse för det.” Lidija himlar med ögonen och skrattar argt och ger mig sedan en kraftig kram. Hon är lite galen, men hennes liv är hårt, så hon är vad jag kallar ”naturligt galen”. Och hon är ironiskt katolsk. ”För vad ska man göra med ett liv som mitt? Något måste man ju ha.” Hon skrattar torrt och himlar med ögonen igen. Jag nickar.