Kategori: Berättelser ur livet

Nyligen läste jag något om ingefära, om hur bra mot allt möjligt ont ingefära ska vara och att vi borde äta ingefära varje dag för vår hälsas skull. Jag såg också bilder av de gråguldskimrande ingefärstårna och då mindes jag sommarens đumbir på Hvar och jag mindes att ingefära är konst och levnadskonst. I huset med de lavendelfärgade fönsterluckorna i Vrboska upplevde jag tidlöshet och saga. En av dessa sagor berättar om hur Biba, husets härskarinna, under en lång förmiddag tillredde eller snarare skapade karameller och spröda flarn av ingefära och socker. Tunna tunna skivor av ingefära, socker och vatten och vatten som sedan blev till te. Biba skar, hällde, kokade, blandade, väntade och besvor elementen, tror jag. Jag minns inte alla stegen men till sist låg de bruna karamellerna och de gula flarnen tillsammans i en liten porslinsskål.

Nektar och ambrosia. Vi kände oss som grekiska gudar.

Min vardag är naturligtvis inte identisk med Londis och hennes vet jag inte så mycket om hur den ser ut, alltså jag vet inte hur den ser ut ur hennes perspektiv. Men vi har en gemensam strimma vardag och en bild av den kunde se ut så här:

Londi upplever genom sin utmärkta nos spännande ting inne i buskarna och jag pillar med min mobil och förvränger färgerna lite lätt, just så där lite, så att det verkar verklighet. Och jag tänker lite runt de där bakbenen och den där svansen, så svarta…

°°
PS Jag försöker vänja mig vid pausträdets nya utseende och sätt att vara både vad gäller inälvorna och huden. Ännu är inte allt klart.

I det liv jag lever är ett nytt och tidigare okänt kvarter alltid om hörnet. Härom dagen besökte jag en god vän på hans arbetsplats i ett löjligt byråkratiskt ärende. Det var första gången jag klättrade uppför de här trapporna till denna halvt dolda reklambyrå. Genom ett trappfönster fick jag plötsligt möta en helt ny Zagreb-vy. Den här:

Kvarteret jag tittade in eller ner i befinner sig mellan Ulica Pavla Hatza, Petrinjska (polisgatan ni vet), Palmotićeva och – lite avsides från detta panorama – Ulica Matije Mrazovića. Kyrkan ni ser på bilden ligger vid Palmotićeva och heter Jesu Hjärtas kyrka. Jag säger bara att staden har många fickor i sin jacka.

På senare tid har Londi och jag riktat en del av våra promenader mot vägen som leder förbi de fyra gathusen i det lilla zigenska kvarteret som befinner sig några stenkast ifrån där vi bor. Jag har tänkt på och pratat om den här lilla världen förr och några av er kanske minns det. Jag har försökt förstå hur stor den är, var gränserna går och om det är möjligt att gå rakt igenom hussamlingen. Till sist tittade jag en dag på kvarteret via google maps och tog sedan en bild och satte mig och studerade den.

gatnamnen är utsuddade – tyvärr rätt klumpigt – för att det kändes för påträngande att ha dem kvar

Det finns fyra huskroppar som vetter mot en genomfartsled och tre eller kanske också fyra som vetter mot en gata av liknande format. Och där innanför står sex huslängor runt en ungefärligt trapetsformad öppen plats. Och här och där växer höga träd, enskilt eller i små dungar. Vid de övriga två sidorna av denna lilla värld finns – delvis bakom murar – höga moderna hyreshus, en samling lagerlokaler och en ganska brutal modern sjukhusbyggnad. Tänk att den ändå får vara kvar, denna lilla gammelö i modernitetshavet! Det ser dessutom nästan ut som om de breda gatorna har fått sina sträckningar bestämda av denna husgrupp eller gamla by.

Genom kartan förstod jag att vi utan svårighet kunde gå runt hela området, så de senaste dagarna har Londi och jag tagit oss runt hela rundan. Och idag gick vi där med Christine. Här är några av vyerna in mellan husen mot ”byns” hjärta:

På ett ställe vinkade en grupp människor – ett par gamla kvinnor, en yngre man och en samling barn – åt oss och vi vinkade tillbaka och stannade till lite. Längtansfullt, eller nu talar jag kanske bara om mig själv. Vad är det som gör den här världen så lockande för mig? Det här lilla formatet, det marknära och lite ålderdomliga och detta att det finns människor i alla åldrar överallt, surret av röster. Det ger en sådan där närmast arkaisk och arketypisk hemkänsla. Och någonstans längtar jag nog också alltid till landsbygden. (Nej, detta betyder inte alls att jag inte vill leva i en stad.)

Vi går i parkerna och utmed trädgårdarna under förhöstens höga himmel och jag tittar lite noggrannare på katalporna igen, deras stammar, deras löv, deras ”skidor”.

Katalpan har gjort en märklig resa i vår värld. De katalpor som finns i Europa nu kommer från Nordamerika, om jag minns rätt från samma område där mangroveträsken brer ut sig. Men man har upptäckt katalpafossil i Europa som berättar att katalpan var hemma här för miljoner år sedan.

De många regnen under den gångna sommaren har gjort att bananträden vuxit sig högre än någonsin under min tid här och jag har aldrig sett bladvipporna blankare.

Även om druvorna verkar lite magra på sina ställen i år, så finns det bersåer där druva knapp får plats bredvid druva. Och klasarna är ljuvligt tunga.