Kategori: Berättelser ur livet

Nu är det den tiden på året när jag allt oftare tar bilder från mitt fönster i kvällningen. Genom detta kan jag se det cirkulära i mitt liv extra tydligt. De hoppande separata händelserna har sina fästen vid detta hjul. Men naturligtvis är inte allt som det var förra året vid denna tid, somt är lättare, somt är tyngre och jag är ett år äldre och det är Londi också, fast just nu märks detta inte så värst på någon av oss. Det tror i alla fall inte vi.

Och här är då fönsterutblicken. Någon undrar kanske om jag aldrig putsar fönstren och svaret är nej, det gör jag inte. Mina fönster tvättas från utsidan av regnet och insidan tvättar sig själv.

Det är höst med höga himlar och under vissa av dagens timmar kan det bli riktigt varmt, men just ingenting mer än höstvarmt. Kliv över linjen mellan sol och skugga och du märkar att värmen bara finns på solsidan. Men visst är den blå denna himmel och vad är det som flyger där uppe, inte en mås väl, nej, det är nog ett flygplan på väg till fjärran platser.

Och på marken går Londi och jag och solstrålarna ligger låga och skuggorna faller långa, men ljuset finns där och värmen i ljuset.

Blev plötsligt trött på aktivismen – ja, den syns väl i och för sig mer på andra ställen än just här. Jag känner en sådan leda över mig själv, när jag så där envist intar en ståndpunkt. Nej, missförstå mig nu inte: jag tycker det jag tycker, alltså att regeringen har fattat ett oklokt och destruktivt beslut om svenskundervisningen i världen, men jag är trött på att höra mig själv säga saker om detta. Så nu vill jag visa en akvarell ur Ein weites Land. Den föreställer – eller säger sig föreställa för detta är en vag bild – Kleists grav vid Dreilinden vid Wannsee.

Här, alldeles invid vattnet, begick Heinrich von Kleist och Henriette Vogel ett gemensamt självmord. Man tror att det var för att hon led av en obotligt sjukdom. Theodor Fontane skriver i Wanderungen durch die Mark Brandenburg (i bandet Fünf Schlösser) om vägen till graven från en hållplats vid Grunewaldbahn, om människor som gör ett besök vid graven till ett slags söndagsnöje. Fontane skojar med ”pilgrimerna” på ett lätt och mycket fontaneaktigt sätt. Här – för den som kan tyska.

Förbi den här väggen går Londi och jag ofta. Det är apotekets ena vägg. Londi brukar vara väldigt långsam eller noggrann med avnosandet här, så jag måste hitta på något tidsfördriv.

Jag läser väggen och anar en idrottsfantast bakom ”Za Dinamo do groba”. För Dinamo till graven. Hm. Ja, det är väl detta som är att vara fantast. ”Dinamo” är antagligen fotbollsklubben (nogometni klub) Dinamo Zagreb. Till graven. ”Generacija ’88” uttrycker väl en gruppkänsla och alla generationer är naturligtvis något alldeles särskilt, i alla fall för sig själva. Min generation till exempel…

Och kärleken har alltid sin plats på väggar, inte minst på fula betongväggar: ”Volim te jako!” – Jag älskar dig så mycket! Vem skrev detta och till vem?

Några namn: Mislav, Helena, Ante… Och så Gejša. Vad är det här? Någon tänks vara en geisha eller är det också ett namn?

Idag avslutas den stora internationella filmfestivalen här i Zagreb och igår såg jag min enda film i festivalen. Veckan som gick var helt enkelt för kompakt med arbete och nöjen, så det fanns bara plats för en film. Jag valde att se Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron och jag såg den i bästa sällskap.

Vi satt i Kino Europas stora salong och allting började med en minst halvtimmelång prisutdelning (Roy Andressons film var utanför tävlingen), som länge var charmfull men som till slut blev just lite lång.

Så blev det då dags för filmen.

Några, kanske tre saker gjorde ett speciellt intryck på mig. ”Genomsnittsbilden”: De långa smutsgråa korridorerna, de skrämmande trista möblerna och överkasten, klädernas kräks- eller snorfärg och ansiktenas osköna lite upplösta blekhet. Denna grådaskiga solkighet blev nästan till ett rus för mig. Ja, och så har ju Janica lärt mig något om de långa segdragna tagningarna (hon beskriver dem nog inte just så, men hon har fäst min uppmärksamhet på dem), så jag tittade extra på detta fenomen och såg att den i filmer annars oftast linjärt skildrade tiden fick en axel i djupled och blev större, den blev yta i stället för linje. Eller blev den kanske till och med rymd någon gång ibland?

Den andra saken – eller kanske den tredje? – var den dimension som en av huvudskådespelarna gav filmen genom sitt gnällbältesspråk. Genom Christine som är en skicklig imitatör (imitatris?) vet jag en del om detta språk. Hon brukar till exempel härma sig själv där hon gick omkring i Eskilstuna i tidiga tonår och yttrade sig om det ena och det andra. När gnällbältesmannen gång på gång sa ”Vi vill ju att folk ska ha roligt. Vi säljer skämtartiklar…” skruvades den gråa slätkammade tristessen till de roligaste och lekfullaste skrattlockar. Ja, Christine satt alltså bredvid mig, så vi blev kanske lite av en terror för dem som satt närmast. Eller så var vi en del av filmen för några. Hur vet man sådant?

Det tredje (nu säger vi att det är så här jag räknar) var den absurda känsla det gav mig att höra repliker som ”Det var roligt att höra att ni har det bra” strömma ut över Kino Europas stora fullsatta salong med full kraft fem, sex, sju, ja, kanske åtta gånger.

I ”ett obevakat ögonblick” plaskade namnet Rask ut genom filmduken. Men det är en nog annan historia. Och duvan? Jag hörde i alla fall tydligt att den presenterade sig som ”golub” från sin gren.