Nu är luften full av guld och allt är mycket stilla. Världen är ljum och liksom invirad i något skört men ändå skyddande. Varje sekund har sin egen rymd i detta lugna förfall. Det stillastående fallet pågår nu.
Jag har lärt mig lindarnas exakta färgskala vid den här tiden på året. Jag vet stammarnas och lövens färger mot varandra och jag kan ljusets väg mellan löven.
Det här är kanske min vanligast vy under promenaderna så här i november. Jag ser Londis svarta rygg och jag ser höstlöv på marken.
Varje dag flera gånger går vi så här med repet emellan oss som kontakt och kontroll från båda håll: Londi nosar och letar efter sådant som är intressant eller ätbart eller både och. Jag håller ett öga på att hon inte stoppar i sig benbitar eller bröd, ja, lite bröd kan hon väl få nappa åt sig, men helst bara lite. Hon använder kopplet för att hålla mig kvar och jag använder det för att dra iväg henne från faror. Ibland när vi är i parken tar jag av henne kopplet, men då måste jag vara beredd att fånga in henne snabbt, om hon skulle hitta något olämpligt byte, ett hönsben till exempel. Detta hållande och dragande och släppande är världens gång för oss.
Igår kväll: tillbaka på ”brottsplatsen” Centar za kulturu Trešnjevka och Janicas stumfilmsfestival, den här gången för Mauritz Stillers Erotikon. Ja, Körkarlen gick djupare, men med ett sådant uttalande kan jag knappast förvåna någon. Medan jag satt på spårvagnen på vägen dit funderade jag lite på titeln Erotikon. Monumentalt låter det, detta Erotikon, tänkte jag, vad kan man stoppa in under en sådan titel? Och är inte erotik egentligen väldigt omonumentalt? Erotik är väl snarare en lek full av glidningar och nycker, överraskningar, luftfärder, kittlande fall och masker och maskavtagningar. Eller vad säger ni?
Jag kände genast igen Tora Tejes ansikte på duken. Lustigt, för jag har nog inte sänt henne en endaste tanke på decennier. Det musikaliska ackompanjemanget (Joe Kaplowitz) var också denna kväll mycket lyckat, fast på ett annat sätt än Sunrise Trios till Körkarlen. I stället för att helt och hållet bli ett med filmen, ställde musiken sig ibland lite mothårs för en kort stund. Jag fick en känsla av att avigan av filmen några gånger kort tittade ut.
En filmsekvens: Irene (Tora Teje) flyger över Stockholm med baronen och vinkar från planet ner till en annan beundrare. Hennes schal fladdrar och filmbilden är härligt ökensepia. Allting svävar och gungar och lätta leenden flimrar förbi:
nej, på denna bild är leendena inåtvända
Intrigen kan ni, men jag säger ändå något litet. Vi har ett par som via diverse turer skiljs på ett i hjärtat lätt och ledigt sätt och i slutet finner varsin nya partner, ja, och lite förvecklingar, missförstånd och någons kanske ändå verkliga smärta. När jag tittade bakom kulisserna (internet) såg jag att det funnits ännu en kombination i verkligheten: Karin Molander (i filmen Marthe) och Lars Hanson (i filmen Preben). Hände det kanske något mellan dem under inspelningen av filmen? kan jag inte låta bli att tänka.
Professorn och Marthe, hans niece:
”Inte ska väl en fattig flicka vänja sig vid sötsaker?” Eller hur var det repliken föll? Ja, sötsaker hör förstås också till erotiken, eller? Och en överdådig persisk fantasimiljö, med schahen och den vackra favorithustrun och prinsen…
När jag såg namnet Carina Ari (favorithustrun) dyka upp under scenbilden, nåddes jag av en vink från barndomen. Jag såg en hastig skymt av platsen framför mjölkaffären på Kolbäcksgränd i Bagarmossen och hörde någon uttala namnet Carina Ari med hemlighetsfull njutning. Var det mig själv som kanske åttaåring jag hörde?
Denna november är stundtals obegripligt varm. Det var över 20 grader ännu efter mörkrets inbrott igår, det såg och kände jag. Det verkar som värmen kommer underifrån, särskilt i vissa vildare parker av grövre slag med magasin och industrirester i kanterna.Värmen kommer från markens och den gångna sommarens utandning och samlas och stannar kvar under de endast långsamt gulnande lövträdens grenar.
Här på bilden har nyligen någon rivit undan löst gräs och småskräp, men parken ser ändå rätt rufsig och oparkig ut. Ingen promenerar någonsin här, på sin höjd går någon förbi. Utanför brusar bilarna på den fula brutala Heinzelova. Då och då, inte så sällan faktiskt, går Londi och jag förbi här. Det är när vi ska köpa hundmat och jag orkar inte bära så mycket åt gången och Londi bär inte.
Nu är det den tiden på året när jag allt oftare tar bilder från mitt fönster i kvällningen. Genom detta kan jag se det cirkulära i mitt liv extra tydligt. De hoppande separata händelserna har sina fästen vid detta hjul. Men naturligtvis är inte allt som det var förra året vid denna tid, somt är lättare, somt är tyngre och jag är ett år äldre och det är Londi också, fast just nu märks detta inte så värst på någon av oss. Det tror i alla fall inte vi.
Och här är då fönsterutblicken. Någon undrar kanske om jag aldrig putsar fönstren och svaret är nej, det gör jag inte. Mina fönster tvättas från utsidan av regnet och insidan tvättar sig själv.