Kategori: Berättelser ur livet

Sen kväll sent i november på gatstumpen Šipanska ulica. En hund står bunden vid sin skugga framför det brokigt belysta China House. Ja, hunden är förstås Londi och så värst bunden är hon väl inte, men vi är låsta här som nattflyn förhäxade av ljuset efter en lång jämngrå dag utan minsta solhål i den täta mörkerstrumpan.

Fast kanske är det bara jag av oss två som verkligen pinas av gråheten och mörkret. Londi fångar nog ljus och äventyrliga färger med sin nos. För en hund kanske mörkret är en bisak man kan fnysa åt och glömma lika fort som annat obetydligt. Och gråheten är inte dyster utan ett ystert rullande nystan av luktfärger.

Först och även lite senare hade jag tänkt bespara er detta, men nu faller en anda av det där odrägliga slaget ni vet ändå på.

Dagen har nästan gått till ända och trots att vi lovats massor med sol har vi varit invirade i tjocka schalar av dimma och gråludd från morgonen till denna stund och nu kryper snart mörkret fram och gömmer allt bakom allt.

Detta är denna dags ansikte: klungor av murgröna som klänger på ett rostigt stängsel, gråa husväggar med gallerförsedda fönster, gallren rostiga förstås, en blinddörr, lite höstlöv på marken, en istadig Londi-nos i ett skrymsle, en hundrygg, en hundbak med svans, svarta tassar, ett orörligt väder utan början eller slut. Och en nollställd iakttagare med leriga stövlar.

Denna november verkar ganska glad och sorglös, åtminstone stundtals. De gula löven på träden och under dem ser ut att vilja vara till glädje. Småpojkarna springer runt och sparkar bland dem och ibland rullar sig någon i högarna. Vi är ännu kvar på den varma sidan. Hur länge kan det dröja innan kölden river tag i oss? Och mörkret?

Ännu går vi på guld och solen tittar då och då värmande fram genom sina höstliga slöjor. Vintern kommer nog inte. Kanske finns den inte alls. Vi tror inte på den.

Ni känner nog katterna här i parken och troligen också deras beskyddarinnor eller skyddsänglar. Jag vet inte änglarnas namn, eftersom jag nästan alltid är i sällskap med Londi när jag ser dem mata katterna och då håller vi lite avstånd för att ingen ska bli rädd. Det är det här med hund och katt som kräver det, även om Londi knappast springer efter katter längre.

Jag berättade en gång för en djurvän jag känner om den här underbart trofasta kattmatningen som pågår här varje dag, år för år. Min berättelse mötte sympati ända fram tills jag nämnde kattungarna. Då slog det om hos djurvännen med ett slags automatik: Men de måste ju se till att kastrera katterna! Annars är det ju ingen mening! Jag kände mig illa berörd och svarade något vagt och mumlande om att det väl ändå var bra att katterna fick mat.

Sedan har jag tänkt på detta underliga med att det bara skulle vara någon mening med att ge katterna mat, om man samtidigt kastrerar alla och håller stammen under kontroll. Jag kände motståndet växa i mig. Mening? Så nu vet vi plötsligt vad meningen med livet är? tänkte jag argt. Och den är att inga mer kattungar ska födas? Är det inte tvärtom så att meningen försvinner om inga fler kattungar föds? För övrigt – vad är det som upphöjer mening till något högre än det myllrande livet?

Jag känner en särskild ödmjukhet inför de här katthjälparna för att de ägnar tid och pengar åt att göra livet bättre för dessa djur utan att ha något program eller någon plan mer än den självklara att hjälpa. Och jag fryser ända in i märgen när jag tänker på den förfärliga kombinationen av mening och kastrering.

Ja, gräset är ännu nästan ilsket grönt men under varje lövträd finns en matta med andra färger. Här under linden är marken täckt av gula hjärtan,eller hjärtan med färg av ingefära, đumbir, zenzero. Från grenarna hänger det gult men också grönt här och var.

När jag tittar på stammen och lövrundeln på marken på bilden här får jag en känsla av att jag tagit nästan samma bild vid samma tid förra året. Är det bra? Eller är det kanske dåligt? Är upprepningen rikedom eller fattigdom? Eller är det ett tecken på en trötthet som infinner sig just i mitten av november varje år? En trötthet som finner ro vid att glo ner bland markens löv.