Igår kväll tog jag treans spårvagn och åkte västerut nästan ända till ändhållplatsen Ljubljanica. Vid Nehajska steg jag av och där väntade Daniela redan. Vi gick genom parken till Centar za kulturu Trešnjevka för att se Victor Sjöströms Körkarlen som ingår i den svenska stumfilmsfestivalen, i vars trådar Janica Tomić håller.
Här sätter Janica in filmen i dess filmhistoriska kontext
Strax efter att filmen börjat blev jag lite oroad å Danielas vägnar: Svensk originaltext och kroatisk översättning. Men när jag smygtittade på henne från sidan, märkte jag att hon såg samlad och intresserad ut. Bra, tänkte jag, och gick in i filmen. Egendomligt det här hur en så gammal och på ytan skavd och rispad stumfilm kan göra ett så mäktigt intryck. Och Sunrise Trio var ett mirakel av följsamhet med filmen. Det var som om musiken befunnit sig inne i filmen och som om den därinne levde tillsammans med skådespelarna och miljöerna för hundra år sedan. Och ändå kunde jag se att musikerna befann i samma rum som jag och att de levde nu. En dubbelexponering, ett överfört filmiskt moment? En parallell till dödens vagn som svävade i ett övre hudlager över det med filmens övriga förlopp. Film är ju hud, eller hur? Ja, och filmen pekade förstås in i Selma Lagerlöfs mörkljusa, självklart alogiska (om det ordet inte fanns förut, så må det finnas nu) värld med de intensiva brottningarna mellan onda och goda och de godas smärtfyllda tvetydiga segrar som spröda flarn inför vår dödlighet.
Ett svar på ”Körkarlen”