Odmarate se…

”Odmarate se…(?)” Det var i tisdags, dagen innan hösten kom och drog ett blött grått täcke över världen och sänkte temperaturen från 25 grader till åtta med ett snabbt, vasst drag. Jag satt på en bänk i solen i parken, nej, inte den här under fönstret utan i en som ligger fem minuter härifrån vid ”Patriotens hus”. Londi låg i gräset och rullade sig lite lojt och jag blundade väl lite då och då emellan tittandet.

bild kopia 2

”Ni vilar er…(?)” Det var nog ingen fråga egentligen utan en mjuk och otvungen inledning till ett samtal. Strax intill mig stod en gammal dam med händerna stödda på sin rullator. Jag medgav att jag vilade och hon tittade vänligt intresserat på mig. Snart stod det klart för henne att jag var utlänning från ett fjärran land och att min kroatiska mest var ett försök (ja, kära läsare, det är fortfarande så), men hon lät sig inte avskräckas. Efter en stund vände hon på rullatorn så att den blev till ett slags stol och satte sig på den mitt emot mig. Hon började berätta om sitt liv. Jag fick veta att hon är 79 och att hennes man är några år äldre, att han varit pilot men nu är dement. Hon pekade upp mot ett grått ”socialrealistiskt” hyreshus och tillade: ”Vi har haft ett bra liv… vi har ett bra liv.” Och så sa hon att hon hade arbetat med något administrativt – jag fattade inte riktigt detaljerna där – och att de har en dotter som är mycket framgångsrik och talar alla möjliga språk. Jag berättade lite om mig och om mitt liv här. Hon gav mig lite råd för hur jag skulle kunna förbättra min kroatiska. Solen sken starkt, Londi vilade sig från rullandet, jag sa något om henne. Tiden gick med en obestämd hastighet, kanske just den rätta. Och så tyckte damen att det kunde vara dags att gå hem. Vi tackade varandra för samtalet och så gav vi oss iväg, var och en åt sitt håll och Londi med mig.

Kommentera