Efter smällen

Jag går omkring här i huset och dagen blandas med natten. Ibland rasar jag uppåt över gräsvallen igen, krockkuddarna, de där gråvitt skimrande jätteblåsorna spänns ut på nytt med en smäll. Jag skriker till för jag ”vet” att det är bråttom, allt kan brinna upp. Sedan är jag ”vanlig” igen, bara ovanligt saktfärdig. Jag försöker hinna igenom morgonrutinerna innan det blir kväll igen. Jag gläder mig åt och förundras över människors omtanke och hjälpsamhet. Jag tar mina tabletter. Och emellan varven finns det sömnvarv, ibland snäva, ibland vida. Jag läser i Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi – långsamt, som om det vore den enda boken jag tänker läsa någonsin mer. Jag häller vatten i Londis skål. Ibland kommer grannarna och hämtar henne på promenad. Nej, det är inte så att jag inte kan gå, det kan jag, fast inte så långt och nu är det lite halt. Jag funderar över det här med kulturkonservatism, vad det är och vad det är för mig och vad det är i förhållande till Else Lasker-Schülers dikter. Kanske ingenting alls, fast kanske är det bara ordet som blivit nedtyngt och meningsberövat av all babblande användning.

Jag ligger stunder på soffan och följer med blicken linjer av skugga och ljus i taket. Jag både letar och gömmer med mina tankar, men det finns ingen väg som för till att göra detta oskett.

himmel

Meddelande

Nej, vi reste inte till Litauen och till Greifswald kom vi inte heller. Vi höll på att komma mycket längre bort, men vi överlevde alla tre och ingen har ha fått några bestående men, verkar det som. Inga fysiska i alla fall. Tror vi.

Tillvaron skars isär vid en plötsligt uppkommen linje – den vardagliga världen där vi undrade om vi skulle hinna i tid till färjan fanns på ena sidan, på den andra fanns de dova metalldunsarna och den fasansfulla dånande rusningen uppåt uppåt, flygfärden, rasslandet genom buskar och den slutliga marktagningen, de skrämmande stora vita bubblorna som smällde och svällde upp emot oss, brandlukt. Bältet loss, dörrhandtaget, ena handen grep handväskan på ”egen hand”, ut, till bakdörren, nej, den är fast! In i bilen igen – Londi! Hoppa! Hon hoppar, hon kommer ut. R. är också ute. Vi ligger på marken. Lever du? Ja. Ja.

Det kommer folk, sjukvårdare, ambulanser. Nej, jag åker ingenstans utan min hund! En man (en turist?) fotograferar oss, bilvraket, jag vinkar (föraktfullt nerifrån marken). Båren gungar nerför backen, ramlar jag? Nej. In i ambulansen. Var är min hund? Jag hör frasandet när det klipper sönder kläderna på mig. Nej, inte jackan! Så är huvudet låst i en ”nackspärr” (det heter något annat). Sirenerna skränar, nålar sticks in i armarna och kanske någon annanstans också. Det går inte att veta.

Lunds lasarett, akutmottagningen: Jag ser bara rakt uppåt. Jag hör R. skrika att han inte vill ha någon ”nackspärr” (han använder ett annat ord), vi har ju inte voltat. Sedan tystnar han. Någon skriker ajajajajaj. Någon annan rosslar. Jag skriker. Folk rusar hit och dit, bårar och sängar vimlar omkring. Jag ser bara uppåt. Jag åker till röntgen och åker in i ett rör, tror jag. Sedan är jag tillbaka i kaoset på akuten. Timmarna går. Jag kan inte andas, skriker jag, jag måste kissa. Nu fäur du looongna daij!! Jag sliter av mig nackspärren, så att kardborrlätet river i luften. Någon skäller. Jag hör skrik och gnissel. Timmarna går. Det kommer en läkare och jag får veta att jag har två kotfrakturer, men att det är ”stabilt”. Han ritar upp kotorna för mig. Jag får mer smärtstillande. Jag får ett recept med mera sådant. Jag får på mig sjukhuskläder, tappar receptet, får veta att R. är allvarligare skadad. Själv ska jag ut. Jag virrar genom korridorer, åker hiss, ska till djursjukhuset. Jag beställer en taxi fyra gånger och lyckas till sist fixera en taxichaufför med blicken. Vi åker till djursjukhuset, hämtar Londi, som är oskadd, men lite desorienterad. Vi tar med taxichaufförens hjälp in på Lundia, ett hotell mellan stationen och sjukhuset. Vi får ett rökrum, eftersom hundar räknas som rökare. På hotellet arbetar två av världens bästa receptionister – det vet jag nu, fast de får förstås inte bestämma över sådant som rökrum och hundrum.

Och det där med individens odelbarhet verkade under de här dagarna (vilka?) bara vara en mödosamt ihoptråcklad strumpa med massor med hål i. Ibland var den rationella framme, ibland – ofta – den förvirrade med minnet som hela tiden halkade av, ibland den panikslagslagna, ibland den sentimentala, ibland den helt apatiska, ibland några andra. Det var den förvirrade som tappade medicinreceptet (som hon tror heter ”kvittot”) på vägen ut genom sjukhusets korridorer, det var den rationella som envist provade sig igenom jacka efter jacka – i stället för den de klippte sönder i ambulansen – trots att ryggen inte alls var med, tills hon hittade en ”bra”. Det var den panikslagna som höll på att göra taxifärden mellan sjukhus och djursjukhus omöjlig.

Och tiden blev en ogripbar haltvål som gled hit och dit. Idag? Fredag? Fem timmar? På natten?

Det som blev kvar

För ungefär två månader sedan påbörjade man i skogen här intill en stor avverkning. Det hotfulla ordet ”slutavverkning” föregick det hela. Sedan for de stora tunga maskinerna in i skogen, träd och buskar fälldes i massor eller rycktes upp av bara farten, marken revs och slets sönder och maldes till lergröt, stigarna utplånades och landskapet avidentifierades.

Så här ser det ut där skogen nyss stod:

hygge

Och här gick för inte så länge sedan en stig bland granarna, stigen till Hagatorpet:

stigen

Och detta är vad som är kvar av älgen

älg

som jagades över hyggets lermark:

spår

Höstfärger och höstdopp

Det har kommit några vackra dagar hit nu med sol och höstlönnens färger. I de här trakterna är lönnen det träd som har den vackraste dräkten om hösten. Inget av de andra träden kan vara både grönt, gult, brandgult och rött i en och samma stund såsom lönnen.

lönn

Varje dag vid denna tid gömmer i sig några kvartar av värme, inte mer, och under en sådan där värmekvart i förrgår tog Londi och jag årets sista bad (tror jag i alla fall). Jag valde Korseberg och inte vårt vanliga badställe vid Norskens Brygga, för jag är ingen fakir; det är för kallt för att balancera på tegelskärvor på vägen ner i vattnet. Vid Korseberg finns några plättar av sandbotten mellan klipporna; där är det lättare att ta sig ner snabbt, när vattnet känns så där brännande isigt.

Korseberg

Londi vet förstås ingenting om de här svårigheterna. Hon simmar ut i sin dubbelpäls och hämtar pinnen lika bra här som där.

Londi

Jag vet att det här med årets sista bad är ett återkommande motiv under pausträdet och kanske får det här vara sista gången, annars nöts nog upplevelsen ut till ett intet för mig. Och ni som läser kan i framtiden säkert lätt vara utan rapporter från ”årets sista bad”.

Herrarna i skogen (3)

Hela skogen dånar av jättelika maskiners vrålande. Det knakar och knäcker i buskar som bryts, körs över och mals ner.

L i skogen

För en liten tid sedan hörde jag ordet ”slutavverkning” och att det var här i skogen den skulle ske. Det lät för mig som ”världsundergång” eller ”utrotning”. Hoppas det dröjer, hoppas det dröjer åtminstone lite till, tänkte jag. Men nu är de här, maskinerna och männen sitter inne i dem som vore de delar av dem. Allt ska bort, för kommunen behöver pengar och då gäller det att rycka upp vartenda träd som finns på en gång. Allt genast, sedan inget, efter oss… vem bryr sig. Londi och jag springer framför – vi känner oss som rådjur, harar eller älgar – för att en sista gång följa stigarna innan de rivs upp ända ner till berggrunden, innan de sköljs över med lera och modd. Jag plockar i svindlande fart av mina trattkantarellställen innan de försvinner för alltid.

Blanka färggranna jättemaskiner tränger in från alla håll, trampar ner och rycker upp.

skopa
träden här på bilden står nog inte längre och marken under är säkert ”avsjälad”

maskin

maskiner

Leran strömmar ur de gigantiska dubbla hjulspåren. Ner i kärren rinner den tjocka illaluktande geggsmörjan. Varför luktar det egentligen så konstigt? Det luktar inte skog längre.

lera

Här gick vi för bara någon dag sedan. Nej, det var väl inte så vackert på just den här platsen då heller, för här har de kört förr, gång på gång. Hela marken här befinner sig under en nästan rytmiskt återkommande misshandel. Den är sjuk och söndertuggad och nu löper stora öppna sår långt långt in bland träden, träd som väl snart mejas ner. Slutavverkning är det ju.

spår 1

Jag ser små vilsna rådjursspår i lervåden. Vart ska de vilda djuren ta vägen?

djurspår

Vattnet i maskinspåren har en underlig färg. Hur ser det ut här imorgon?

spår 2

Hemma läser jag Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen” igen. Nu är det inte de förtrollande avsnitten ”Den lövgröna skogen ” eller ”Varelserna” jag läser, nej, nu läser jag ”Katastroferna”:

Folket i bygderna fick lära sig ett nytt ord: KALHYGGE. Det blev så småningom ett mycket laddat ord. Man kunde säga om någonting helt annat att det var ett kalhygge. I hjärnan. I skolan. I vår civilisation.

Jag tänker igen på de brutala jättemaskinerna och deras ödesdigra spår genom skogen eller det som varit skogen. Och det går inte att hindra den här skövlande framfarten, inte ens med tanken. Kommunen behöver pengar för att bygga jättestora idrottsarenor på förgiftad mark – nej, det visste vi inte, men nu blev allt plötsligt ännu dyrare. Lösningen är: SLUTAVVERKNING.

Jag går in i Kerstin Ekmans katastrofavsnitt igen:

Nu var avverkningsmaskinerna så effektiva att de kunde ta ut hela trädets volym ur skogen. När man till slut tog också barrmassan med sig innebar det att all potentiell näring försvann. Nu måste man gödsla. Och skogen växte så det brakade; skog som gödslas vart femte eller sjunde år växer femtio procent fortare. Men det var näring till döds. Nitraterna och fosfaterna rann ut i bäckar, åar och sjöar – som försurades.

Precis samma process pågår på ett kalhygge, fast ”naturligt”, om man kan använda ett sådant ord om en så förvriden process. Solvärmen som när träden är avverkade kommer åt att värma upp markytan frigör kväve och andra näringsämnen. De rinner bort med regnen, de når sjöarna – som försuras. Livet kvävs.



Här finns, undanträngda till botten av sidan, lyckligare texter om skogens liv och ur Kerstin Ekmans bok:

Herrarna i skogen (1)

Herrarna i skogen (2)

bok