Kategori: Berättelser ur livet

Imorse kom Londi och jag hem med all denna rikedom från Marijans frukt- och grönsaksaffär.

Nu är en underbar tid som höjer mina frukostars fruktsida högt över vinterns äppelskivor. Vi har passerat genom jordgubbs- och körsbärstiden och är nu inne bland den verkliga sommarfrukten: persikor och aprikoser! Ja, det finns fikon också, men dem väntar jag lite med, för de verkar inte vara helt framme än. Och så finns det förstås dinja (melon) och det berodde bara på tyngden i kassen att det inte blev någon idag.

Här vilar en lite matt dagen-efter-stämning över kvarteret, en belåten och loj sådan. Under natten spelades en för Kroatien viktig fotbollsmach någonstans i Brasilien, men ännu mer i baren här snett över parkeringsplatsen. Jag väcktes vid varje mål, men somnade lugnt om varje gång: ”Det här verkar ju gå bra.”

På bilarna hänger trötta kroatiska vimplar slappa. Det har gjort sitt för den här gången, men snart är det dags igen. Tror jag i alla fall.

På vägen genom parken träffar vi Lidija och hennes hundar. Hon är på ett stridslystet humör och skäller i tur och ordning på de olika Balkanfolken: opålitliga, snikna, grymma, ociviliserade… ”Fast montenegriner står vid sitt ord och albaner är också bra.” Jag lyssnar och säger att jag känner trevliga bosnier, kroater och hercegovinier. ”Ni européer är naiva! Här på Balkan vet vi. Fast jag har ju lovat mig att aldrig prata om bosnier och kroater före klockan tolv och idag är det ju Tijelovo, fast när jag är i kyrkan kan jag be om förlåtelse för det.” Lidija himlar med ögonen och skrattar argt och ger mig sedan en kraftig kram. Hon är lite galen, men hennes liv är hårt, så hon är vad jag kallar ”naturligt galen”. Och hon är ironiskt katolsk. ”För vad ska man göra med ett liv som mitt? Något måste man ju ha.” Hon skrattar torrt och himlar med ögonen igen. Jag nickar.

Under förmiddagen gick Londi och jag till min krojačica (sömmerska) på Korčulanska för att hämta en tröja som jag låtit sy om. Jag köper nästan aldrig kläder eller skor, utan jag låter Biba och Mario hålla det jag redan har i trim. Detta inte av fattigdom, utan för att jag blir så uttråkad i kläd- och skoaffärer. Undantaget är då Hrelić, men Hrelić är ju något annat, en teater eller en kyrka för otrogna.

När vi går utmed lekplatsen vid Rapska får jag syn på en blinkande Hitna pomoć-bil, en amulans. Londi stannar upp för att rulla sig i gräset och jag väntar med en blandning av tålamod och otålighet. Så kan vi till sist gå vidare och kort därpå är vi alldeles intill ambulansen. Jag försöker att inte titta åt det hållet, men blicken sugs ändå dit. Varför? Skjutdörren på sidan är öppen och någon lutar sig över någon på en bår. Strax framför ambulansen står en grå taxibil på tvären med en buckla på framdörren och någon meter framför den ligger en knölig skoter med blänkande splitter av glas och metall omkring sig. Jag håller andan och anstränger mig för att skicka tiden bakåt till ögonblicket före kollisionen för att flytta fordonen en decimeter ifrån varandra och göra det skedda oskett. Tankarna snurrar och blicken står stilla men blir bred och får in både ambulansen, taxin och skotern i en bild, en stillbild som jag försöker förvandla och förmildra. Samtidigt tänker jag argt till mig själv: ”Vad glor du på? Dessutom vet du inte alls hur allvarligt det är!” Den inre rösten tvingar mig att gå vidare. Jag zombie-går tvärs över det lilla torget framför Union och Bar Marco Polo. Nej, där finns inga bänkar, så jag travar vidare med Londi efter mig ända tills jag är nästan framme vid Bibas butik. Där sjunker jag ner på ett trappsteg och Londi sätter sig snett nedanför. Vi pustar ut och säger ingenting till någon.

Med små variationer går vi nästan varje dag samma rundor, Londi och jag, men gatorna och platserna rör sig med små steg i sina förvandlingscykler, så allt är ändå ständigt nytt och olikt det föregående. Kanske skulle det till och med ibland bli mindre skillnad om vi gick på andra platser i andra länder?

Londi kartlägger ständigt på nytt markens, buskarnas och stolparnas lukter. Om cirklarna, faserna och vågorna i lukternas rike vet jag så gott som ingenting. Jag går där med nästan helt ovetande näsa – fast lindarnas dofter känner jag vid den här tiden på året, det är sant.

Vi går ofta runt en lantlig trädgård i ett hörn av Lopudska. I kanter hittar Londi innehållsrika luktsfärer och jag låter blicken beta inne bland den vackert vanskötta växtligheten: mycket rosor, mycket för mig oidentifierbart bladverk, vinrankor, bananplantor. Och de små tegelbyggnaderna som omger den vilda grönskan förfaller så oändligt sakta. Det är som om de växte inåt mot en kärna, tålmodigt.

Nu när Zagreb är på väg in i sommardvalan börjar eller fortsätter drömmen om Balkan för mig. Klarbären är tunga och djupröda och lutar sig in i övermognad, men just idag är de som godast. De gula små plommonen glimmar bland grenarna på sina träd och än doftar lindarna starkt och bedövande, särskilt under stilla kvällar efter heta dagar. Men snart tar torkan och hettan lindblommorna. I det bosniska huset på hörnet levs ännu det tidlösa lantlivet. Just nu hänger rader av tygpåsar fyllda med lindblommor på tork på klädstrecken.

Under andra årstider är ”pation” full av säckar med valnötter eller stora grytor med kastanjer.

Jag läser just om en familj som i den hetaste sommaren återvänder från exilen till hemtrakterna i Vojvodina. Hönorna pickar i sig korn av majs – kukuruz – på bygatan och barnen springer barfota i lerdammet och ropar till varandra på ungerska. En överdådig bröllopsfest firas – maten, drycken, musiken och svetten flödar. Och jag tänker på att Vojvodina ännu är ett område med många folk, inte bara serber, ungrare, slovaker, rumäner, kroater och rusiner utan också albaner, bunjevacer, goraner, tyskar, bosnier, makedonier och flera till. Och jag känner en stilla glädje när jag minns att Vojvodina består av sägenomspunna provinser som Banat och Batčka. Några rader ur en bok jag läste för länge sedan föresvävar mig vagt. En gammal kvinna sitter på en bänk i ett annat land, kanske Tyskland, och säger ”bei uns in der Batschka…” och sedan något om ”immer wenn der Kukuruz reifte…”. Drömmen om Balkan handlar alltid om inlandet, om torka och hetta och ett slags enkelt överdåd.