Under förmiddagen gick Londi och jag till min krojačica (sömmerska) på Korčulanska för att hämta en tröja som jag låtit sy om. Jag köper nästan aldrig kläder eller skor, utan jag låter Biba och Mario hålla det jag redan har i trim. Detta inte av fattigdom, utan för att jag blir så uttråkad i kläd- och skoaffärer. Undantaget är då Hrelić, men Hrelić är ju något annat, en teater eller en kyrka för otrogna.
När vi går utmed lekplatsen vid Rapska får jag syn på en blinkande Hitna pomoć-bil, en amulans. Londi stannar upp för att rulla sig i gräset och jag väntar med en blandning av tålamod och otålighet. Så kan vi till sist gå vidare och kort därpå är vi alldeles intill ambulansen. Jag försöker att inte titta åt det hållet, men blicken sugs ändå dit. Varför? Skjutdörren på sidan är öppen och någon lutar sig över någon på en bår. Strax framför ambulansen står en grå taxibil på tvären med en buckla på framdörren och någon meter framför den ligger en knölig skoter med blänkande splitter av glas och metall omkring sig. Jag håller andan och anstränger mig för att skicka tiden bakåt till ögonblicket före kollisionen för att flytta fordonen en decimeter ifrån varandra och göra det skedda oskett. Tankarna snurrar och blicken står stilla men blir bred och får in både ambulansen, taxin och skotern i en bild, en stillbild som jag försöker förvandla och förmildra. Samtidigt tänker jag argt till mig själv: ”Vad glor du på? Dessutom vet du inte alls hur allvarligt det är!” Den inre rösten tvingar mig att gå vidare. Jag zombie-går tvärs över det lilla torget framför Union och Bar Marco Polo. Nej, där finns inga bänkar, så jag travar vidare med Londi efter mig ända tills jag är nästan framme vid Bibas butik. Där sjunker jag ner på ett trappsteg och Londi sätter sig snett nedanför. Vi pustar ut och säger ingenting till någon.