Francesco Guccini: Un altro giorno è andato

Så kommer det Guccini-dagar till mig igen. Kanske beror det den här gången på vårsolen och den plötsliga värmen i vissa skyddade hörn. Francesco Guccinis sånger är en oförväxelbar del av min italienska ungdom. Vi lyssnade på hans skrovliga och ibland lite släpiga röst och på texternas och melodiernas upprepningar, denna speciella charmfulla och liksom ärliga monotoni. Han var kanske inte min favorit i det där myllret av ”cantautori”, men hans röst var nödvändig. Ofta handlade texterna om tidens gång, om livets förgänglighet, om åldrandet och märkligt nog kände vi oss, fastän vi var så där förfärligt unga, väldigt nära Guccini i hans tankar kring livets ändlighet. En sång som följt mig är ”Un altro giorno è andato” (Ännu en dag har gått) och jag hittade den nyss i just den version jag hört så många gånger från en viss knastrig kassettbandspelare. Alldeles i början finns ett litet ”fel”, ett litet avbrott och jag hör där min egen röst (från då?) säga ”ancora” (en gång till). Här. Annars sjöng vi den själva och många andra (Guccini-)sånger på trapporna till Madonna della Neve eller utanför Bar Moderno i sjuttiotalets Domodossola, särskilt under försommarkvällarna.

FG

E un altro giorno è andato, la sua musica ha finito,
quanto tempo è ormai passato e passerà?
Le orchestre di motori ne accompagnano i sospiri:
l’oggi dove è andato l’ ieri se ne andrà.
Se guardi nelle tasche della sera
ritrovi le ore che conosci già,
ma il riso dei minuti cambia in pianto ormai
e il tempo andato non ritroverai…

Giornate senza senso, come un mare senza vento,
come perle di collane di tristezza…
Le porte dell’estate dall’ inverno son bagnate:
fugge un cane come la tua giovinezza.
Negli angoli di casa cerchi il mondo,
nei libri e nei poeti cerchi te,
ma il tuo poeta muore e l’ alba non vedrà
e dove corra il tempo chi lo sa?

Nel sole dei cortili i tuoi fantasmi giovanili
corron dietro a delle Silvie beffeggianti,
si è spenta la fontana, si è ossidata la campana:
perchè adesso ridi al gioco degli amanti?
Sei pronto per gettarti sulle strade,
l’inutile bagaglio hai dentro in te,
ma temi il sole e l’ acqua prima o poi cadrà
e il tempo andato non ritornerà…

Professionisti acuti, fra i sorrisi ed i saluti,
ironizzano i tuoi dubbi sulla vita,
le madri dei tuoi amori sognan trepide dottori,
ti rinfacciano una crisi non chiarita:
la sfera di cristallo si è offuscata
e l’aquilone tuo non vola più,
nemmeno il dubbio resta nei pensieri tuoi
e il tempo passa e fermalo se puoi…

Se i giorni ti han chiamato tu hai risposto da svogliato,
il sorriso degli specchi è già finito,
nei vicoli e sui muri quel buffone che tu eri
è rimasto solo a pianger divertito.
Nel seme al vento afferri la fortuna,
al rosso saggio chiedi i tuoi perchè,
vorresti alzarti in cielo a urlare chi sei tu,
ma il tempo passa e non ritorna più…

E un altro giorno è andato, la sua musica ha finito,
quanto tempo è ormai passato e passerà!
Tu canti nella strada frasi a cui nessuno bada,
il domani come tutto se ne andrà:
ti guardi nelle mani e stringi il vuoto,
se guardi nelle tasche troverai
gli spiccioli che ieri non avevi, ma
il tempo andato non ritornerà,
il tempo andato non ritornerà,
il tempo andato non ritornerà…

Här – en småtafflig översättning av första strofen:

Och ännu en dag har gått och dess musik har tonat bort
hur lång tid har gått och hur lång tid ska ännu gå?
Motorernas orkestrar ackompanjerar dess suckar:
Den här dagen går samma väg som gårdagen.
Om du ser ner i kvällens fickor
återfinner du de timmar du redan mött,
men minuternas skratt blir snart till gråt
och den tid som gått finner du aldrig mer…

Amra berättar (3)

Efter maten kokar Amra som vanligt kaffe på bosniskt vis

kaffe

och så häller hon upp det i små blå mockakoppar. Vi smuttar på det och så börjar hon berätta:

”Mina damer och herrar, dagens läxa är att ni frågar era föräldrar vad de har för nationalitet; om de är serber, kroater eller muslimer”, sa idrottsläraren en tisdag i slutet av 1992 till Ajlas klass. Det var inte mycket Ajla visste om sin nationalitet. Hon var elva år och brydde sig inte om sådant. Hon åt visserligen inte griskött och hemma hos henne firade man inte jul och påsk, men ofta blev hennes familj inbjuden av serbiska eller kroatiska vänner till deras högtider och vännerna kom över till dem när det var Bajram. Hennes klasskamrat Meliha firade förresten också Bajram; det visste hon.

Morgonen därpå var kall. Ajla hade precis kommit in på skolgården när hon fick syn på Meliha som stod strax intill stängslet med två andra flickor. Meliha pratade högt och viftade med armarna, som om hon försökte övertyga de andra två om någonting. När Ajla kom närmare fastnade hennes blick på Melihas tvåfärgade ryggsäck; brun och rosa var den. Hon hade inte sett några bokstäver på den ryggsäcken tidigare. Med blå kulspetspenna stod det nu ”Draskovic” kors och tvärs över det rosa fältet.
Ett serbiskt efternamn?
”Draskovic”, läste hon igen.

Det ringde in. Barnen sprang mot skolans port för att ställa sig på två led. Ajla och Meliha hamnade bredvid varandra.
”Hallå!”, sa Ajla glatt när hon tog Meliha i handen.
”Nu heter jag Draskovic i efternamn!”, var Meliha snabb att förklara medan de gick mot gymnastiksalen tillsammans. ”Min mamma gifte om sig igår. Min nya pappa åker snart till fronten, men när han kommer tillbaka ska jag få en alldeles ny barbiedocka. Ingen annan i hela stan kommer att ha lika fin docka!”, log hon stolt.

Idrottsläraren slog med en smäll upp klassboken och påbörjade uppropet:
”Draskovic!”
Meliha reste sig upp.
”Nationalitet?”, frågade läraren.
”Serb”, svarade Meliha klart och tydligt.

När förhöret var över, visste Ajla att hon var det enda muslimen i klassen.

Jag låter blicken vandra ut bland de kala träden utanför fönstret. Vad ska vi kalla den här berättelsen, frågar vi oss efter en stunds tystnad. ”Namn”, föreslår jag lite på försök. ”Namnbyte”? Nej. ”Muslim”? Nja. ”Fåret byter ull”, säger Amra till sist. Ja, det är ett riktigt namn, tycker jag.

PS Över påsken kommer det att vara stilla under pausträdet. Och när jag slår mig ner här igen någon gång i början av nästa vecka, kommer trädet att ha ömsat skinn.

Keksikov njet?

På krogarna förr i tiden i Tjeckien eller snarare Tjeckoslovakien fick man sitt ölglas framställt på ett tjockt porslinsfat.

bild

På kanten av detta fat markerade kyparen med ett pennstreck varje öl man konsumerade.

Det finns en historia som går så här:

En ryss kommmer in på en krog och tar en öl. Han beställer en till och när kyparen kommer med ölen ser han att fatet är borta. Han hämtar ett nytt och drar ett streck på kanten. Ryssen beställer en ny öl. Kyparen kommer med den och ser då att också det nya fatet är borta. Han hämtar ett till och drar två streck. Efter en stund beställer ryssen ytterligare en öl. Kyparen kommer med den tredje ölen och upptäcker att också det senaste fatet är borta. Han hämtar ett nytt och drar tre streck i kanten.

Efter ytterligare några ölvarv har kyparen till sist tröttnat och ställer nu fram ölglaset utan fat. Ryssen tittar förvånat och frågar: Keksikov njet? – Småkex nej?

Poesialbumens tid

Plötsligt – på stigen genom skogen bort mot Brudarebacken – dyker en mening ur ett poesialbum från min (små)flick(s)tid upp i mitt huvud. Själv hade jag nog aldrig en sådan där rosa, blommig eller på annat vis söt liten bok med hjärtformat hänglås – jag var nog alltid lite avig – men ibland fick jag titta i någon annan liten flickas album och någon gång skrev jag till och med en liten text också. Meningen som sjöng genom mitt huvud lyder så här:

Älska, glömma och förlåta
Det är livets dunkla gåta

Kanske är det en förvrängning av något ordstäv, jag vet inte. Det där ”dunkla” låter så eget just där. Många av de små ramsorna som skrevs i de här böckerna innehöll en hyllning till poesialbumets ägarinna. Så här till exempel (möjligen förvrängt av mig eller tiden):

Rosor äro röda
Violer äro blå
Smultron äro söta
Du är likaså

Jag minns min vånda en gång när jag hade blivit ombedd att skriva något. Vad skulle jag skriva? Jag kunde ju inte de där verserna som man skulle känna till. Jag tänkte och tänkte, men nej, det fanns ingen vers i mitt huvud och hitta på en själv trodde jag mig inte om. Till sist frågade jag Pappa och han sa, skriv den här:

Bättre lyss till den båge som brast
Än aldrig spänna en båge

Jag insåg genast att den inte riktigt passade in bland allt det söta, men jag tänkte att den ändå var lagom lång och liksom stark. Jag provskrev den på en papperslapp först, min ”handstil” var inget att glädja sig åt, jag var vänsterhänt långt in själen och höll pennan som ”ett ufo” och allt blev fult. Så skrev jag då in den i albumet och se, det blev faktiskt nästan fint.

Sevdalinka

Härom kvällen satt Amra och jag och pratade om olika minnen, både om mina och om hennes. Vi pratade om min Oma, om språk (om diminutivändelser i olika språk) och om Amras flykt. Till sist gick vi igenom hennes översättning av en sång, en sång skriven av en serbisk sångare. Det speciella med den här serbiska sången är att den bär en bosnisk titel och att den handlar om försoning mellan serber, bosnier och kroater. Denna titel bygger på ett ord i bosniskan som inte har någon direkt motsvarighet varken i serbiskan eller i kroatiskan. Ordet är ”sevdah” – förmodligen av turkiskt ursprung – och det betyder, säger Amra ”kärlek som verkligen kommer från hjärtat”. Sångens titel är ”Sevdalinka” och det betyder ungefär ”Kärlekssång”.

Jag försöker nu minnas något ur texten: I sången finns herdeflickan med det symboliska namnet Bosna. Hon är också landet Bosnien och närmare bestämt ett Bosnien där alla de olika folken levde sida vid sida. Så kommer katastrofen och samhörigheten faller isär, folken skingras. Sångaren sjunger sedan om sin längtan efter försoning och ett återknytande av de gamla banden. Han befinner sig långt bort men längtar ”hem till förskingringen”.

Jag tror att det här, som jag nyss hittade, är just den sången.

PS Amra, du får rätta mig om något i det här är fel.