Kategori: Berättelser ur livet

Med ojämna mellanrum, men kanske lite i något slags årstidsrytm, försöker jag inventera vad som har hänt med min själ, eller ska jag säga min person, sedan jag kom hit till Zagreb. För jag är förstås inte ”evigt densamma”. Jag minns att jag under det första eller kanske ännu mer det andra året här ibland om nätterna liksom föll rakt neråt genom sängen, ner i ett ingenting. De självklara trygghetssakerna som jag hade haft i mitt äktenskap, mitt familjeliv, mit hus (ja, ”mitt och mitt”) i Vänersborg fanns inte längre – på gott och ont, mest på gott, tror jag, men det fanns också ett tomrum, ett tomrum jag egentligen ännu inte fyllt. Men jag faller inte längre, utan golvet i lägenheten känns stadigt också om natten. Det har blivit så trots alla kriser med Londi under vintern som gick och trots ett fördjupat medvetande om tillvarons bräcklighet. Detta bräcklighetsmedvetande har jag alltid inristat i pannbenet från insidan, men det styrker snarare än försvagar. Och främlingsskapet tillåter jag mig, det är för sent att verkligen bli hemma här. Den unga människan kan bli hemma på en ny plats, bli en del av den nya världen, men för mig är detta inte längre möjligt, det förstår jag, men är detta något att sörja över? Kanske, men det är inte säkert att det är så. Ibland är det svårt att veta vad man ska sörja över. Och framtiden? Jag vet att den inte kan vara väldigt lång, men krokig blir den nog och krokigt verkar längre än rakt för alla hörnens skull och allt man därför inte ser. Hörnen vänder världen mot det okända. Och det okända är alltid större än det kända.

En annan sak som har hänt, kanske inte just med min själ, men med mig lite allmänt, är att jag har upptäckt att jag inte alls är någon morgonmänniska utan snarare en sådan som helst går upp lite sent (när inget tvingar mig till annat) och gärna också går och lägger sig sent. Ja, det hänger väl ihop, för man vill ju inte sova jämnt, väl?

Husen som byggdes under den jugoslaviska tiden är sällan snarfagra eller alls fagra, men de har blivit en del av min värld och jag tycker om den råa fulheten hos de höga bostadshusen från denna tid, särskilt i deras möte med de splitternya, hårda, stålblanka husen som står mitt emot dem på andra sidan Vukovarska. De gamla betonghusen med sina sprickor och fläckar ser så sårbara och livsmärkta ut och alla de små dekorationerna i fönstren och på balkongerna talar om livet där innanför.

Just det här huset har ett hål upp till himlen, ja, det är inte ensamt om att ha det. Kanske finns det bakom hålet en takterrass, där människorna under sådana här vackra dagar lever ett liv man inte kan föreställa sig från marken?

Himlen är så blå där i hålet.

Jag har känt Londi i mer än tretton år nu, så jag vet ganska mycket om henne, vad hon gillar och inte gillar, hur hon ser ut när hon är nöjd och hur hon låter när hon protesterar (hon brummar tyst och ihållande), men ändå har hon många hemligheter. Ibland sluter hon sig helt i sig själv och bildar ett svart litet torn eller tält. Där inne finns en för mig oåtkomlig värld som jag ibland undrar över. Hur ser hennes hundtankar ut? För det är, trots det hemlighetsfulla, tydligt att hon tänker något…

Igår bröts solskenet och värmen plötsligt av tvärt och storm, regn och hagel (var det hagel?) gjorde luften strimmig och vågig. Skyltar bröts sönder, tegelpannor kastades av tak och träd knäcktes. Men lika fort som ovädret drog in lika hastigt drog det sig tillbaka. Kvar var bara spåren:

När jag lite senare klev på spårvagnen blev jag vittne till vätan på ett speciellt sätt. Ett fönster hade varit öppet under störtskurarna och två eller tre av sitsarna var vattenfyllda. Utan att se mig för ”skissade" jag "på en sättrörelse” i riktning mot en av de blöta platserna. I samma ögonblick hördes en klar stämma som fyrade av ett ”mokro je”.

Det var en dam med fast blick och blonderat hår som med denna fras hindrade mig från att sätta mig i vätan. Jag tackade och satte mig på en plats på den torra sidan alldeles framför damen. Strax var vi framme vid nästa hållplats – Olibska. En äldre man steg på och ville sätta sig på en av de nerblötta sitsarna. ”Mokro je”, ljöd det kraftfullt bakom mig. Mannen tackade och letade efter en annan plats. Vid Držićeva steg två damer på. Den ena av dem gjorde en ansats att slå sig ner på den närmaste våta sitsen, men innan hon hann göra det ljöd signalen: ”Mokro je!” Hon ryckte till lite men fann sig snabbt och tackade. Och så var vi framme vid Strojarska. En ung man med musikproppar i öronen släntrade upp och sänkte raskt ner ändan på den blöta sitsen. Varningsropet ”mokro je” trängde inte igenom propparna. Han reste sig med blöt byxbak och såg sig låtsat likgiltigt omkring. Vid Kruge hoppade en kille på, också han var avstängd från omvärlden med proppar, men nu hade damen utvecklat sin strategi ett snäpp. Mer och mer hade hon kommit att bli ett med sin vaktpostroll. Resolut grep hon killen i ärmen, spände ögonen i honom och mimropade ”mokro je”. Han tittade först förvirrat och nästan lite argt, men när han förstod drog han ur propparna och tackade med halvt skamsen uppsyn. Vi for vidare: Lisinski – ”mokro je” – Miramarska – ”mokro je”. Vid Sveučilišna aleja steg jag – lite motvilligt – av.

Nu när översvämningarna i Serbien, Bosnien-Hercegovina och Slavonien inte längre är färska nyheter är det lätt att denna pågående katastrof glöms bort eller täcks över av nyheter om annat elände i världen. Följ den här länken, så ser ni att detta inte kan vara något som ”snart går över”: Här!

På Filozofski fakultet här i Zagreb driver en grupp studenter sedan översvämningarnas första dagar en insamling av kläder, matvaror och rent vatten till de nödställda människor. Ja, de många vattendunkarna i entréhallen ter sig i ett första ögonblick smått absurda i kombination med tanken på översvämingarnas vattenmassor, men där nere finns nu nästan bara smutsigt vatten, så rent vatten är guld.