Kategori: Berättelser ur livet

Jag får ta er till Dolac denna morgon, eftersom jag tog lite bilder där igår, när jag var och köpte ”med od bagrema”, akaciahonung (visserligen i ”fel” stånd) och ”maslinovo ulje”, olivolja, från Primošten (fastän jag letade efter den från Šibenik).

Här är en av trapporna som leder dit upp. Det flödande solljuset ger något försonande åt betongkonstruktionerna, eller hur? Man går uppför trappan och tycker det är bra.

Jag får lust att kalla himlens färg här för kornblå. Det är nog en ellips för kornblumenblau.

På Dolac står parasollerna från Šestine tätt och världen blir röd under dem under solen.

Vi höjer blicken lite och kastar ett fång av den mot katedralens dubbeltorn, det ena naket och det andra klätt. Snart byter de kanske roller. Tornens eviga lek.

Och för att avrunda det här besöket på Dolac på ett riktigt runt sätt, så vill jag att vi också går nerför trappan tillsammans. Under parasollerna här framför oss säljer man blommor och längre fram öppnar sig det stora torget, Trg Bana Josipa Jelačića, där det just idag (och igår) pågår slovenska dagar, med en musikkår som spelar på en dubbeldäckares tak och det finns slovensk mat och dryck i bodar på rad.

Stormarna har lagt sig – fast i Bosnien, Serbien och Slavonien plågas männskorna fortfarande av följderna av de stora översvämningarna – poesifestivalen Brutal är över och sommaren och ett slags stillhet väller in över oss och jag lever på nytt i den innersta cirkeln med Londi:

ja, hon har nytt fästingshalsband

Den här veckan är vi lovade högsommar med upp emot 30 grader. Det blir en omställning från vinter till sommar (för någon vecka sedan slogs den motsatta volten). Stanko säger att han tror att lindarna går i blom nästa vecka. Jag går under träden och letar redan efter lukten, den där allra bästa. Ingenstans luktar de blommande lindarna så gott som här.

Babylon Café. Det blev ganska babyloniskt där nere i källaren under Kino Grić igår kväll. Vid de olika borden talades det portugisiska, italienska, engelska, ungerska och kroatiska och kanske lite kinesiska. Ryskan och och svenskan låg lågt och jag hade med avsikt ingen svensk flagga med mig för jag hoppades få prata lite kroatiska under den fantastiska Majas ledning. Det fick jag också, men det rann ut i sanden ganska fort för vid bordet med den slovakiska flaggan satt efter en stund en japanska (Hazuki), en slovak (Peter, det är han som tog bilden innan alla satte sig), en engelsk globetrotter, en kroatiska (Maja) och jag och då blev det till sist mest engelska. Flera av oss drack ett gott montenegrinskt öl och vi pratade om snus och rökförbud (röken tätnade efter ett tag), om det albanska språket och klimatets inverkan på oss människor. Och annat förstås – jag kan ju inte berätta allt.

Nästa gång ska jag ha svensk flagga på bordet, lovar. Och jag ska säga till i förväg. I alla fall blir det om ungefär en månad.

På mina promenader är nog, näst Londi, de vanligaste följeslagarna inbillningen och synvillan, två ganska oberäkneliga systrar.

Inte sällan segar Londi och jag oss fram längs den långa enformiga Heinzelova upp mot Pet Centar för att köpa olika typer av dietfoder åt Londi eller fästingshalsband eller vad det nu är som behövs. Det finns inte mycket att se utmed gatan så ibland glor jag sinnesfrånvarande på reklamskyltarna. De byts förresten inte ut alls lika ofta som jag tror de gör i Sverige. Så jag tittar på samma kropp eller landskap eller bil i månader. Under en obestämd tid har jag tittat på något som jag trodde var ett stort köttstycke med en kryddbård upptill – eller möjligen en vackert skiktad paté – på en gnistrande blå duk.

I förrgår läste jag första gången texten på den här skylten. Sanjate o savršenom odmoru? står det. Drömmer ni om en perfekt semester? Vad? Jag fick inte ihop detta med köttstycket, som jag egentligen alltid hade tyckt såg gott ut, om än något extravagant och kanske överdrivet stort. Ibland hade jag till och med blivit lite hungrig, när jag tittade på det och jag hade funderat lite över hur det kunde smaka. Men nu ”tvingades” jag plötsligt att titta på ett sätt som kunde passa till texten och vips var duken havet och den ljusgråa lilla obegripligheten en sandstrand och köttstycket med kryddbården en hög kust med lite skog överst.

Fast jag undrar ändå fortfarande lite över hur det där köttet kan ha smakat. Intressant konsistens, verkade det som…

På dagarna strövar jag med Londi i kvarteren, det vet ni, så det kunde jag tiga om lika tydligt som tala. Igår hittade vi en ny vy mellan husen bakom den lilla vägen med de gamla ”östtyska garagen”. Någon har klippt bort buskar och sly, jag vet inte varför. Nyfiket tittade jag genom eller över det rostiga nätet, in mellan gamla fabriksbyggnader och magasin medan Londi noggrant nosade av marken framför öppningen.

Kanske ser det här inte mycket ut för världen, men för mig svindlade det för några ögonblick. Det var som om jag i ett nu fått (ett slags begränsad) röntgenblick. Jag såg saker jag aldrig sett förr utmed denna väg och morgonsolen lät ett vänligt skimmer vila över det hela.

Om jag åker inte till stan på kvällarna lämnar jag oftast Londi hemma för några timmar, så igår missade eller slapp hon ljusspelet som projicerade dubbla skuggor av statyn av den i stadens toponymi allestädes närvarande biskop Josip Juraj Strossmayer på Strossmayerova galerijas vägg.

Framför statyn hade en liten scen placerats och från den sjöng medlemmarna i ett lokalt band olika bra. Och människorna runt omkring drack öl eller vin och dansade och tuggade i sig något burekliknande.