Kategori: Berättelser ur livet

Varma dagar, vackra dagar väller in. Kanske regn någon stund, men det är väl egentligen bra? Människorna här samlas i parkerna, på lekplatserna. Unga par leker hemliga lekar i skuggan av träden, gamla och medelålders sitter på bänkarna och pratar och någon har något alldeles särskilt att säga med lite högre röst. Barnen springer och stojar och låter sig beundras. Plötsligt gråter en liten flicka stort och vilt. En äldre man i grå kavaj – hennes morfar? – springer fram och låter en ström av lugnande ord välla fram. Jag hör inte riktigt vad han säger, men jag förstår att det är bra och det gör den lilla flickan också. Världen är varm och jag känner att jag av hjärtat vill de här människorna väl. Och jag ser hur bra de vet att glädja sig åt det lilla och faktiskt vet Londi och jag det också. Det gör vi. Vi går här och tittar och nosar. Och strax intill sitter två tanter på en bänk i skuggstrimman mellan sol och sol. De pratar intensivt om något de kanske brukar prata om och ser sig omkring och pekar på något och har hela världen alldeles nära armbågen.

Igår kväll var luften ljum länge. Londi och jag drog benen efter oss över gräsområdet mellan husen och lät den sjunkande solen skina på oss. Jag funderade vagt över den fria viljan, om den verkligen finns. Hur fria är vi och hur mycket är det som bara beror på kemi, tajming, hälsa/sjukdom, tillfälligheter som att vi snubblar eller möter någon speciell? Londi nosade förstrött bland det som gömde sig i gräset. Men mitt där i den tanklösa ron blev hon plötsligt attackerad av en ilsken småhund som kom farande som ett spjut. Den ilskna fick inget grepp med tänderna, men vad hade jag gjort om hon fått det? Jag såg olika scenarier framför mig, där jag ena gången tryckte ner handen i svalget på den ilskna och andra gången drämde till henne i skallen – för hårt. Och sedan hände det ena obehagliga efter det andra. Hur gör man när man försvarar en fredlig hund? Vad är tillåtet?

Så kom småhundens ägare och fångade in sin lilla best, ursäktade sig och försvann. Londi och jag gick vidare och lugnet sänkte sig över oss igen. Så kom den goda kompensationen för obehaget vi upplevt. En ljusbrun labradorkavaljer travade fram från ingenstans och ”omringade” Londi. Han såg ut att vara ungefär i samma ålder som hon. En liten stund skuttade de båda runt i en snäv cirkel, stannade sedan upp, luktade på varandra fram och bak och så drog de runt ett varv till. Och så ett till.

Men tempot sjönk undan för undan

och till slut stannade de upp helt och liksom parkerade, tittade på mig och sa med blickarna: Jaha.

Sent igår eftermiddag mörknade världen, nej, jag talar inte om världshändelserna nu utan om min begränsade värld. Något brast och Londi verkade också ur takt med solen och grönskan. Natten blev slitsam – gång på gång vaknade jag av Londis flåsande, ibland av mig inbillat, ibland verkligt. Jag gick igenom en olycka som jag var mycket nära att falla offer för helt nyligen. Dörren till bilen jag skulle stiga in i slets sloss och jag föll obestämt djupt. Tankar om att jag kanske dött i den olyckan for gång på gång genom huvudet. ”Kanske vet jag det inte ännu”, tänkte jag. ”När får jag veta det? Nu?”

Morgonen kom ljus, hög och helig med den blåaste himmel och den där stora temperaturskillnaden mellan sol och skugga som ofta finns så här i början av maj. Vi gick långsamt, Londi och jag, och letade oss tillbaka till livet. Jag köpte jordgubbar (domaće jagode) hos Marijan

och sedan åt jag en härlig frukost med jordgubbar, honung (med od bagrema) och kiselo vrhnje (sur grädde). Londi åt sitt, hon får inte äta för extravagant numera, men hon var nöjd med mängden.

Nu är den tiden då allt rusar förbi sig självt. Majbackarna. Det går plötsligt inte att skilja på uppför och nerför. Maj är alltid för kort för allt som ska in. Erich Kästner hittade inte för inte på den där boktiteln Den 35 maj. Himlen skojar aprilaktigt men lite hetare. Luften är elektrisk och man vet inte från en kvart till en annan om man ska sitta och svettas i solen eller om man ska behöva kasta sig huvustupa in i något portvalv för att inte bli nersköljd i rännstenen. Och vi är fulla av planer och upptåg. Igår eftermiddag träffades vi internationella (Italien, Kina, Portugal, Turkiet, Sverige) lektorer på Argentina Caffè för att prata och dricka kaffe och annat. Och genom någons idé samlades delvis samma gäng igen på kvällen (minus Turkiet och plus Slovakien och Kroatien) på Bardot, en fransk restaurang vid Britanski Trg.

Britanski Trg strax innan jag slank in på Bardot

Ja, man skulle också kunna säga att Bardot ligger gömd i en av Ilicas hundra bakfickor. På Bardot var det bossa nova-kväll och så småningom fullt med folk. Vi drack vin och åt franska och nordafrikanska rätter. Luften gungade. Jag bestämde mig för att vara med i Babylon Café på Kino Grič nästa gång. Och tala svenska eller kanske ännu hellre kroatiska. Ja, och snart är det internationell poesifestival. Och alla filmfestivaler och allt det där som plötsligt kommer att växa fram som tjocka djungelplantor runt varje hörn.

Men denna förmiddag har det på ett ironskt sätt spöregnat och när jag nu slår upp fönstret är det inte alls varmt. Kanske är inget av det jag nyss sa sant? Det jagande tempot har hamnat under en stor våt trasa.

I ena hörnet av ”parken” här under vårt fönster finns en liten kinesisk restaurang. Den är mycket anspråkslös, men bjuder på rena fina rätter till rätt pris och sitter man ute så blommar rosorna omkring en, i alla fall vid den här tiden på året. Tidvis verkar den knappast ha några gäster (utom sådan som kommer och hämtar mat), men vissa sommarkvällar är hela uteplatsen full och man hör sorlet långt in i natten. Ja, och så finns det de där slovakiska – och ibland även tjeckiska – bussarna som kommer med kinesiska gäster i massor på en gång och för några timmar gör ena hörnet av parken kinesiskt.

Igår kväll satt jag där med Daniela och Londi och åt och drack och pratade under parasollerna och firade en stillsam första maj.

småhundar i väntan på matte och hämtmat

Vi satt där tills himlen sprack och blixtarna dränkte in vårt mikrokosmos i ett brutalt ljus. Vi räknade till ”ett” mellan blixt och åska.