Nattliga regn tvättar grönskan gröngrön och på morgonen är allting friskt och nytt. Det blåser en mild, lätt böljande vind och Londi och jag går genom gräset
någon ropar ”ajde” bland husen och jag känner med vinden och med rösterna hur åren vi levt här väller in över mig. Men så far ett styng av oro in mitt i ron, men strax är oron någon annanstans – i vinden kanske – och jag tänker ”bude, bude” (det blir, det blir) och passar in mig på min plats i världen, i den trygga otryggheten, igen.
”Sembra di essere in Africa!” Ja, inget ont om Afrika, men helgens planer knycklades ihop till en liten obegriplig boll och det var jag som bjöd in till Afrika. Min vän Alessandra från Trieste har varit på väg till Zagreb mer än gång, men hon kommer bara inte hit. Ödet vägrar släppa fram henne. Igår vid fem-tiden på eftermiddagen steg hon på Zagreb-bussen i Trieste (den gamla jugo-bussen, ni vet) och den stretade tappert upp till den slovenska gränsen (ett tuppfjät från Trieste) men sedan började svårigheterna, motorn kokade och färden framåt blev segare och segare. Efter några långa och svåra timmar var den i Vrhnika (fortfarande inte mer än några mil från Trieste) och där blev det stopp. Och ingen visste något. Ale och jag skickade meddelanden till varandra: ”Sembra di essere in Africa!” ”Ma, dove sei? Cosa dicono?” ”Ma, niente! Ancora a Vrhnika!” ”Ti aspetto”. Ord, ord, ord. Men inget hände. Timmarna gick. Bussen stod där den stod. Ingen sa något mer än möjligen ”later” och "možda" (kanske). Och så kom – långt om länge, men som ett spjut – punkten då det räckte för Ale och hon vände tentaklerna hemåt och bad att få bli hämtad ur denna klibbigt kaotiska värld bortom ordningens horisonter. Men hon hann skicka mig ett vimsigt sms som inte var till mig: ”Sono dietro il bus azzurro al Petrol.” Ja, så var det med det. Och Ale som hade så stora planer här. Hon hade tänkt sjunga på gatorna i Zagreb och hon hade med sig en stor förstärkare tung som bly. En annan gång, sa vi. Det blir, det blir. Bude, bude. Vi ger oss inte. Möjligen kommer jag till Trieste en gång emellan – det är visst lättare västerut – men sedan ska vi ses här på Balkanmark. In Africa.
Och jag är alltid i Afrika, eftersom jag inte har något körkort, ingen bil. Detta att inte kunna bestämma själv är att vara i Afrika, samtidigt som det ju går så bra att leva utan den där makten. Också detta är Afrika.
Framför katedralen står de tre påskäggen uppställda i gräset som de brukar (fast en gång tror jag de var fyra) – en skön blandning av glad kitsch, jugoslavisk (förlåt, kroatisk) naivism och blomsterfröjd. Missa inte paraplyet från Šestine på det ena äggets topp!
Sretan Uskrs!
Må valet få äga rum den 25 maj.
Må övervåldet lämna landet.
Må människorna få leva i fred och tillförsikt.
Må landet få bestå.
Ukraina.
Låt oss här på kartan betrakta landets sträckning och med blicken följa flodernas lopp och kusternas linjer. Låt oss se var bergen och slätterna har sina platser. Låt oss läsa städernas namn ett för ett.
Syrenen är ju ett slags symbol för den svenska försommaren, gärna tillsammans med äppelblom vid en röd stugas vita knut. Den är en symbol för den där vackra, sköra tiden som alla älskar och som försvinner så snabbt.
Här i Sigečica blommar syrenen nu och ingen verkar särskilt rörd över dess blomning; det är för många andra buskar och träd som blommar ymnigare och starkare. Kanske är det bara jag som ser den.
Vi sitter på bänken i parken, Stanko och jag, och Londi ligger vid våra fötter. Stanko räcker mig en tusensköna och lär mig ordet ”latica”, blomblad. Jag ser att lindarna redan vecklat ut sina löv. När hände det? I förrgår? Förra helgen? Linden är ju de här trakternas hjärtträd och detta inte för lövformens skull utan för något annat och djupare. Ännu är det långt till lipanj, lindens blomstermånad, och det ger en speciell glädje att veta det. Ännu travar vi på bland trava i travanj och världen är så grön så grön.
Jag tror bestämt att solen lyser på ett särskilt sätt på Londi, på den londa hunden, som tassar fram längs stigen i gräset. Är det kanske en vertikal gloria man ser här på bilden?
°-°
PS Det blir några dagars stillestånd här, men snart är jag tillbaka. Vidimo se!