Nattliga regn tvättar grönskan gröngrön och på morgonen är allting friskt och nytt. Det blåser en mild, lätt böljande vind och Londi och jag går genom gräset
någon ropar ”ajde” bland husen och jag känner med vinden och med rösterna hur åren vi levt här väller in över mig. Men så far ett styng av oro in mitt i ron, men strax är oron någon annanstans – i vinden kanske – och jag tänker ”bude, bude” (det blir, det blir) och passar in mig på min plats i världen, i den trygga otryggheten, igen.