Kategori: Berättelser ur livet

Igår var det söndag, en sann solens dag. Jag har två sätt att högtidlighålla mina söndagar, det ena är med ett besök på Hrelić, det andra är att dricka kaffe med Stanko i baren i bottenvåningen här. Någon gång går det att göra både och, fast det är egentligen för mycket.

bänken utan Stanko

När jag tittade ut tidigt igår förmiddags fick jag syn på Stanko på bänken i ”parken” här nedanför. Jag öppnade fönstret, han vinkade och jag gjorde en handrörelse som betydde ”Londi och jag kommer strax ned och gör dig sällskap” (på svenska kan man ju bara dua). Och vi tog hissen ner, Londi och jag, och så var vi hos Stanko. Han berättade att hans dotterdotter Karla just blivit tvåa i en stor musikalisk tävling i Montenegro. Det ville han fira, så vi styrde stegen mot baren. Solen lyste in från den öppna sidan och vi fick ut vårt kaffe. Stanko sa att Karla ska söka in på musikakademin i Graz eller Beč (Wien), när hon gått ut gymnasiet. Vi skålade i vatten för denna fantastiska flicka. Jag sa något med fel betoning och Stanko rättade mig, men vänligt förstås. Här i Zagreb gör alla det här felet. Što je, tu je. (Det är som det är, inget att göra åt.) I Hercegovina däremot och förresten också i Montenegro, som ju inte alls är Kroatien, betonar alla rätt. Jag sa att jag kanske borde flytta till Hercegovina, fast väl betoning är mitt minsta problem, men ”nažalost nemam posao u Hercegovini”. Stanko blev inte förvånad över upplysningen om att jag inte har något arbete i Hercegovina.

Jag hade min riječnik med mig, så jag kunde slå upp allt jag fastnade i och dessutom hade jag penna och en papperslapp. Stanko skrattade och slog ut med handen, men jag svarade lite viktigt ”ako ne pišem, ne mogu zapamtiti” – om jag inte skriver kommer jag inte ihåg. Och så slog jag övermodigt en volt: ”ako ne pišem, sve zaboravim” och fick beröm för det. En stund rotade vi lite i min kroatiska och vi konstruerade en liten ”modell” för den. Så här: ”Sve što kažem je krivo. Moj susjed kaže da to nije istina.” (Allt jag säger är fel. Min granne säger att det inte är sant.) Men efter ett tag släppte vi metaplanet och Stanko började berätta. Nu handlade det om den tiden när han var soldat i Priština i mitten av 1960-talet. Han sa – för han kan inte låta bli att göra sådana randanmärkningar – att Priština är ett illyriskt ord som betyder något med ”vild”. Han höjde en imaginär kroksabel och skar vasst genom luften med den några gånger. Sedan tätnade berättelsen, tempot höjdes och plötsligt var min tyska livlina försvunnen. Jag såg att någon skakade galler, Stanko antagligen, men jag förstod inte varför, kanske något han hade sagt. Han fick lite mat inräckt mellan spjälorna och tuggade snabbt i sig den. Ordet ”opasnost” (fara), dök upp och sedan tappade jag tråden helt, men jag avbröt honom inte utan lyssnade noga också på det jag inte förstod. Han talar ju väldigt vackert och betonar allting rätt och jag måste inte förstå allt, men jag kan formulera den högtflygande frasen: ”Nadam se da ću jednog dana sve razumjeti.”

Värmen stiger, så nu letar vi oss över till skuggsidan redan under morgonrundan, annars blir Londi för flåsig. Snart ramlar vi in i travanj, gräsets månad. Vårgrönskan gör allting vackert, till och med den trista ogräsremsan mellan de parkerade bilarna och det flagnande gulmålade järnstaketet vid Kornatska ser härlig ut:

Jag tänker på att detta är fjärde våren här och att det är här jag har min verkligaste verklighet. Nej, jag vill inte säga att jag känner Zagreb utan och innan, men mitt eller vårt hörn av Sigečica det vet jag mycket om. Jag vet att stubben här i hörnet av "parken" varit en lind. Jag vet vilka det är som har soptunnorna som sin viktigaste försörjning eller i alla fall som viktig biinkomst. Nu vill man sanera detta och mana till sopsortering. Jag undrar hur det kommer att gå för kvinnan med hunden och den tjugoåriga dottern eller för pensionärerna som med de torftigaste medel klär sig så propert de kan, innan de går ut ”jakt”, eller det unga zigenska paret. Och jag vet vem Lucija sörjer, varför hennes annars så strålande ansikte inte är det i dessa dagar. Och Stanko och jag känner varandra nu så väl att ingen av oss tycker det är något konstigt att han visar sin nya benprotes och med ett leende knackar på den och säger att balansen har blivit bättre. Till och med de ”vilda” katterna i kvarteret vet jag mycket om och ser skillnad på dem, även om nästan alla är svarta. En av dem är nu dräktig och ser ut som en liten svart boll. Någon säger att alla borde kastreras eller steriliseras. Jag vet att jag också borde tycka det, för nya ungar gör livet ännu svårare för dem (fastän de har sina ”gudmödrar”). En del av mig tycker detta med stor uppriktighet, men den andra delen lyssnar inte på sådan klokhet. Inte så här i vårsolen, när travanj snart träder in.

Sent igår eftermiddag, klockan var kanske sex, när jag kom till spårvagnshållplatsen Sveučilišna aleja – jag var på hemväg – vände jag blicken västerut och lät den fara längs Vukovarska. Gatan badade i solnedgångens röda ljus – Vukovarska såg för mig ut som ”vägen till Samarkand” eller något annat lika mytiskt. Jag ville stanna och bara försjunka i denna magiska prakt, men treans spårvagn dunkade in i nästan samma ögonblick och jag tänkte på Londi som kanske väntade, så jag sprang fram och tog två kliv upp. Det var fullt med folk så jag lyckades inte tränga mig fram till det bakre fönstret, där jag hade kunnat få en sista glimt av den guldröda vägen. Dessutom hade jag en burek i handen, vilket inte gjorde det lättare att klämma mig in i ett hörn där människorna redan stod tätt.

Under hela resan – ja, det är sju hållplatser och kanske tolv-femton minuter – tänkte jag intensivt på gatans gyllenröda glans och på den nyfödda sommarluften. Det var ju varmt ute ännu så här på kvällen! Den underbart starka Balkansommaren är på väg, for det lustfyllt igenom mig. Och när jag steg på Radnička kastade jag en lång blick västerut och jag såg detta och tänkte att här…

Igår eftermiddag tillbringade Londi och jag vid Bundek tillsammans med vår väninna Daniela, ja, det var hon som körde oss dit. Bundek är en sjö eller snarare en korvsjö som knipsats av från en av Savas krökar på den tiden då Sava hade ett friare lopp. Sedan har människan gripit in och gjort en del av vattensamlingen till badsjö med ”sandstränder” av grus eller grovsand. Så här när våren just stormat in och en bra bit före badsäsongen ser miljön lite brutal ut, i alla fall i själva strandområdet. Men i parken runt omkring blommar och prunkar både träd och rabatter och vårens dofter fyller luften.

Vi tre damer slog en lång lov genom parken och runt halva sjön tills vi hittade ett av de få öppna kaféerna. Därför var det naturligtvis fullt med folk där, men vi hade tur och hittade nästan genast en plats på ”terrassen”, ett träbord med bänkar och tak. Där ”kröp” vi in och fick strax sällskap av fler damer och hundar.

Londi la sig på skuggsidan. Den årstiden börjar nu.

Luften var full av röster och solen strålade i kapp med sig själv. Daniela och jag kände oss lätta och obekymrade där vi drack vårt te och vårt kaffe. Och Londi fick vatten och vila och ett och annat småhundsbesök. Små bruna rådjursaktiga hundar som gjort sig fria.

Vi satt där ganska länge, så det hann bli en del byten av bordssällskap. Den sista halvtimmen satt två damer och en herre i kanske sjuttioårsåldern vid vår ena sida. De var praktiskt och oglamoröst klädda och hade lugna ansikten och jag tyckte de såg ut som arkeologer eller upptäcktsresande. De talade lågmält men oerhört tydligt och vid en punkt i deras samtal tittade Daniela och jag på varandra och jag sa: ”Sai, Daniela, capisco tutto – sve!” Och hon svarade nästan innan jag avslutat meningen: ”Anch’io! Stavo giusto per dirtelo! Sve!” (”sve” är ”allt” på kroatiska) Vi skrattade lite åt oss själva och låtsades prata vidare samtidigt som vi ”obemärkt” försökte höra mer av deras underbart tydliga språk.

Och så har vi fått ännu en vår, Londi och jag.

Ja, så här såg hon ut, när hon låg i gräset vid en av bänkarna här i ”parken” för så där en vecka sedan. Nu är gräset kanske lite grönare och tjockare och en del andra blommor har tittat upp. Men Londi ser likadan ut. Och solen skiner på oss och vi rör lite tanklöst vid vår existens. Vi vilar i nuet och lutar oss på olika sätt – på hundvis och människovis – tillbaka mot det som varit. Framtiden är inget annat än nästa nu. Vi jagar inte efter vind.