Värmen stiger, så nu letar vi oss över till skuggsidan redan under morgonrundan, annars blir Londi för flåsig. Snart ramlar vi in i travanj, gräsets månad. Vårgrönskan gör allting vackert, till och med den trista ogräsremsan mellan de parkerade bilarna och det flagnande gulmålade järnstaketet vid Kornatska ser härlig ut:
Jag tänker på att detta är fjärde våren här och att det är här jag har min verkligaste verklighet. Nej, jag vill inte säga att jag känner Zagreb utan och innan, men mitt eller vårt hörn av Sigečica det vet jag mycket om. Jag vet att stubben här i hörnet av "parken" varit en lind. Jag vet vilka det är som har soptunnorna som sin viktigaste försörjning eller i alla fall som viktig biinkomst. Nu vill man sanera detta och mana till sopsortering. Jag undrar hur det kommer att gå för kvinnan med hunden och den tjugoåriga dottern eller för pensionärerna som med de torftigaste medel klär sig så propert de kan, innan de går ut ”jakt”, eller det unga zigenska paret. Och jag vet vem Lucija sörjer, varför hennes annars så strålande ansikte inte är det i dessa dagar. Och Stanko och jag känner varandra nu så väl att ingen av oss tycker det är något konstigt att han visar sin nya benprotes och med ett leende knackar på den och säger att balansen har blivit bättre. Till och med de ”vilda” katterna i kvarteret vet jag mycket om och ser skillnad på dem, även om nästan alla är svarta. En av dem är nu dräktig och ser ut som en liten svart boll. Någon säger att alla borde kastreras eller steriliseras. Jag vet att jag också borde tycka det, för nya ungar gör livet ännu svårare för dem (fastän de har sina ”gudmödrar”). En del av mig tycker detta med stor uppriktighet, men den andra delen lyssnar inte på sådan klokhet. Inte så här i vårsolen, när travanj snart träder in.
Bodil, det är närvaron i texter som denna som gör att man önskar att du satte dig och skrev något som kunde bli en bok. En bok om Zagreb, Trieste och andra platser du skriver om. En europeisk resa i litteraturen, musiken och vardagen med sina promenader, glädjeämnen och bekymmer. Jag blir alltid lika glad för dessa texter. Idag när solen värmer så gott i Skåne blir det särskilt roligt att läsa om vad värmen nere hos dig gör med dig- t.ex. att du avstår från att lyssna på ”sådan klokhet”.
Kanske är det här min ”bok” med skräpsidor här och där. Jag vet inte vem som skulle vilja hjälpa mig med pärmen…
Roligt att höra att solen värmer Skåne också.
Det finns alltid andra som kan vara kloka, delar av mig ibland till exempel, och allt det är nog bra, men det hindrar inte att jag då och då kryper ut mellan klokhetens spjälor.
Jag önskar dig allt gott.