Vi står här under det blommande trädet.
Blomkalkarna är vidöppna och sträcker sig längtande mot solen. Och solen ger tillbaka i ljus. Plötsligt får anblicken av detta blomstervimmel ljud för mig. Jag hör blommorna som en larmande fågelflock som samlas i sitt träd för natten.
Igår när eftermiddagen började klä om till kvällsljus lämnade Sonja och jag de mer stadsmässiga delarna av Zagreb och färdades uppåt uppåt genom byarna längs berget Medvednicas olika armar. Vi letade efter ett kafé, där man kunde sitta ute åt solsidan och njuta av de sista strålarna. Men tiden sprang ifrån oss och solen sänkte sig redan bakom bergen, när vi nådde det som under tiden blivit vårt mål: Šestinski Lagvić, en restaurang i Šestine. Ja, ni känner till Šestine eller i alla fall vingårdarna och fälten omkring byn. Namnet ”Šestine” betyder helt opoetiskt sjättedel (och har visst med en motsvarighet till den svenska tiondet att göra – prästen fick tydligen mer här), men jag tycker ändå att det låter som namnet på en flicka i röd kjol med en mångfärgad bård i kanten.
Vi satte oss i ett behagligt prång med träpaneler och beställde först kaffe, eftersom vi envisades med tycka att det fortfarande var eftermiddag (det var det inte). Under tiden mörknade det och snart såg det ut så här utanför fönstren.
Eftersom vi inte hade setts på länge, kanske inte på flera månader, hade vi mycket att återerövra, så vi berättade om våra liv och genomkorsade vedermödor, mönstrade varandra lite försiktigt men såg egentligen inget obekant eller farligt i varandras ansikten. Vi talade om nya planer och drömmar, om minnen och om resor vi gjort sedan sist. Efter ett tag blev vi lite hungriga, så vi beställde in štrukli och öl av märket Tomislav, ett mörkt matigt öl. Vi kom in på politik och pratade om att zagrebborna först härom dagen anordnat en demonstration till stöd för Ukraina. Och så tänkte vi på krimtatarerna och om deras ödesdigra val mellan Stalin och Hitler en gång i tiden och om det fasansfulla i att små nationer gång på gång pressas in i sådana här omöjliga val mellan ont och ont och hur ofta de straffas för att ha valt ”fel”. Prag -68 kom också upp och jag spelade en sång av Karel Kryl, Bratříčku, zavírej vrátka (Bror lille, stäng grinden), som jag har i min telefon. Och vi tittade på bilderna av våldet. Och vi tänkte på Ukraina igen och vart den här våren kommer att föra människorna där…
Denna oändligt vackra vår:
Vid Piazza Cavana finns det en charkuteributik, där hundar ofta syns stryka omkring bland hyllorna med korvar och skinkbitar eller kasta långa blickar genom diskarnas glasväggar. Och strax intill finns ett bageri som brukar ha hundar bland sina kunder eller i alla fall besökare. Så varför skulle inte denna katt kunna slinka in här för att prova skor eller mjuka tofflor och sedan slå till på det ena eller andra? Kattshopping.
Fast nu vet jag att denna smidigt rödrockade varelse äger butiken eller, bättre upp, hon äger butikens ägare.
Piazza Cavana är mitt Triestes hjärttrakt, särskilt de små gränderna som leder in mot torget tycker jag mycket om. Här var en gång de judiska kvarteren och under en annan tid fanns bordellerna i denna stadsdel eller var det kanske delvis samtidigt? Och sjömännen tog vägarna in hit från hamnen. Idag ser det ganska ”sanerat” ut, men ännu gror ett slags otuktat liv från förr kvar i vissa valv och prång.
I en av de smalaste gränderna finns en liten vinstuga, som kallar sig osmiza, fastän den väl bara är en blek stadskopia av de riktiga sådana uppe på Karst/Kras/Carso, där bonden säljer sitt eget vin. Enligt en gammal regel från Österrike-Ungerns tid fick denna försäljning bara ske under åtta dagar. ”Osem” betyder ”åtta” på slovenska och ”osmica”, som det stavas på slovenska, är avlett från just ordet ”osem”. Men nu ska vi inte förlora oss i detta.
En av mina triestinska dagar gick jag in i osmizan och drack ett glas rött och åt en brödbit med mortadella. Det är lite mörkt därinne och lokalen har stundtals en viss alkisatmosfär. Jag kom – jag vet inte hur – i en ordväxling med en rödhårig påstruken man. Sedan ville han betala för mig, men jag tackade nej för det kändes konstigt att bli bjuden av någon som nyss försökt täppa till munnen på mig. Bakom disken stod en gammal, mager, men mycket rakryggad man med starkt blickande, svarta ögon. Han fick mig att tänka på en forna tiders eremit eller en ortodox präst. Han tog emot mina två euro och kastade en fundersam blick på mig.
Sedan förflöt dagen tillsammans med mina triestinska vänner, men när kvällen började luta mot natt, bestämde jag mig för att avrunda den i osmizan i gränden. När jag kom satt det några vid ett av borden ute i gränden och verkade dricka ganska hårt. Jag gick in och där stod Elvio kvar bakom disken, ja, det var nu jag fick veta hans namn. Och så bad han mig om ursäkt för den gapige mannen tidigare på dagen, samtidigt som han också ursäktade honom: ”Non era lui, era il vino che parlava.” Det var vinets fel. På min sida av disken stod en man som strax lät mig veta att han var från Parenzo. Ja, det är det gamla italienska namnet för dagens Poreč i det istriska Kroatien. Han berättade om sitt liv, om hur underbart vackert Parenzo var och är, om flykten och till sist sa han att han inte alls hatade kroaterna, ja, han talade till och med lite kroatiska med mig. Vi drack några glas och funderade tillsammans över den här märkliga kosmopolitiska kuststräckan. Jag beställde en macka och Elvio skar skiva efter skiva av mortadellan och la dem på hög på brödet. Han letade efter ”il pistacchio” som han ville ge mig och till sist hade jag en halv pistaschnöt överst på smörgåsen. Elvio sa att han sett alla världens hamnstäder från havet. ”Ja, jag var kock på många stora fartyg på Indiska Oceanen, på Stilla havet…” Och så berättade han att han ursprungligen kom från Isola, det är Izola i dagens Slovenien. Mannen från Parenzo drog då en vits om hur korkade människorna i Isola är. Elvio log lugnt till svar. Han duade mig. ”Sono vecchio, me lo posso permettere, non c’è niente di male…” Nej, hur skulle det kunna vara något dåligt med det? Utanför den öppna dörren föll ett stilla vårregn och ännu mer än tidigare på dagen fick Elvio mig att tänka på en ortodox präst (jag vet inte hur ortodoxa präster ser ut) och det höga smala mörka rummet med de skrovliga stenväggarna påminde mig om ett kyrkorum eller en munkcell. En stor rufsig man kom in och smällde några mynt på disken och ropade något för mig obegripligt på triestinsk dialekt, men det störde inte min andakt. Till sist tänkte jag att det kunde vara dags att gå ”hem” och sova, så jag drog upp en sedel för att betala, men Elvio sa nej, ”det är jag som bjuder ikväll”. Jag gjorde ett vagt försök att tacka nej, men då tittade han strängt på mig och sa att han menade allvar. Så jag tackade och tänkte att, ja, av honom kunde jag visst tänka mig att bli bjuden. Vi tog farväl med ett handslag och jag lämnade det heliga rummet och gick ut i gränden mot Piazza Cavana.
Londi är tretton år nu. Vintern var svår för henne och mig, men nu mår hon bra och hon har till och med hittat en ny lekkamrat. Det är den lilla fina blanksvarta Ajka, som nästan bara kan vara glad, men samtidigt är hon så mild att man blir rörd av henne.
det är Ajka som har rött halsband
Här ser ni dem hoppa omkring i Balkanleran under de kala lindarna en gråmulen dag i veckan som gick. ”Igrajte”, ropar Ajkas husse entusiastiskt, ”lek”! Londi tröttnar snart, men Ajka är ung, bara tre år, så hon skuttar runt lite till på egen hand. Egen hund.